Det man inte får känna, men känner

Jag skäms över mig själv på flera plan, jag försöker att hantera o bearbeta mig själv och mina känslor...

Men det som jag känner får man inte känna,
Det som jag känner borde jag väl inte ens äga rätten att ens få känna då jag redan har två barn.

Jag ska bara vara glad och tacksam, och klart som tusan att jag är detta!
Men jag är så ledsen, så arg, så besviken och fruktansvärt bitter på min kropp och på det som har hänt som gör att jag sitter här som jag gör..

Jag fick ett "vänta barn" besked här om dagen!
Min första reaktion var handen på hjärtat en enorm glädje, så skoj!
Även fast de inte planerade och inte skydda de sig...
Jag var så glad över mig själv, Wow hade jag kommit över dessa besked och kunde ta det med glädje och ro...

Men icke!
De beskeden bara dök på mig någon timme efteråt, när min glädje för dem lagt sig..
Då kom bitterfittan inom mig, VARFÖR förlorade jag min kropp och min egna förmåga för?!
Varför kan inte vi bara ha de skoj i sängen och sen vara gravid.
Kunde det inte räcka med att vi hade så svårt att bli gravida,
Kunde de inte räcka med att äta 18 hormon behandlingar och sen få bli gravid -och behålla barnet?!
Varför skulle missfall och utomkvedshavandeskap behöva komma.
Varför skulle de krävas akut operationer, cellgiftsbehandling och sen stå där steriliserad mot min vilja..
Jag stod ju där kvar med en sån stor längtan och önskan efter ett barn till, hjärtat värkte och jag hatade han där ovan.
Vi hade målat upp vårt liv tillsammans till något helt anant än vad det blev.

Beskedet väckte liv i så många jobbiga känslor.
Jag blev och är avundsjuk, jag vill med!
Jag vet att jag har en liten bebis och en stor tjej, men jag känner det som jag känner.
Jag vill vara som "alla andra", kunna skaffa mig alla de barn vi drömt om.
Jag vill bara kunna få känna känslan att Vi kan faktiskt också bli gravida.

Nej det kan vi inte, men jo det kan vi
men vi har en prislapp på ett ynket försök.
Jag blir så arg på detta, arg på mig själv,
jag vet ju innerst inne att jag har ju inte kunnat göra något annorlunda
Jag kan inte råför att jag förlorade mina graviditeter.
Mina fyra osynliga barn..

Även om man har två barn, så tar det inte bort sorgen i allt man förlorat!
Men det är en tröst