Oron från starten

Ibland tvekar jag, står allt rätt till?!
Varför mår jag såpass bra för? och andra fortfarande har så mycket symptom?!

Tankarna mal, och ibland är jag extra mottaglig och börjar tänka.
Sen då de börjar bli för mycket, börjar jag att tänka att
han där ovan kanske vill att jag ska få må så bra som möjligt nu?

Och att min uppgift nu är att våga finna en tro på det goda,
att de faktiskt står rätt till.
Att våga växa som människa inom mig.
Kanske har jag lidit tillräckligt med fysiska besvär och sjukdomar,
så att jag blir skonad nu att inte må så fruktansvärt dåligt?!

Men idag hade jag önskat att vi hade kvar vår tid till privat kliniken på söndag.
Men jag ska försöka vara stark!

Först strävade jag som en tok efter detta efterlängtade plusset,
Trodde att bara jag får det så är allt frid och fröjd.
Men olika sorters oro, funderingar bytte plats med varandra.
Trodde att jag skulle klara detta så mycket bättre, än vad jag har gjort.
För det var så mycket svårare än vad jag kunnat ana.

Först var det nedreglerings spray,
Sen börja med sprutorna, då började en "oro" att jag inte skulle
få tillräckligt många bra och fina blåsor.
När man plockat ut äggen, började den andra oron
Kommer de att bli befruktade?
Kommer de att dela sig?
Kommer jag att få något ägg tillbaka?!

ET dagen kommer, ingen har ringt i från kliniken (ÖK)
Beskedet att 1 ynka ägg är bra, och är max 10% fragmenterat
delat sig bra och gjort AHA på.
Alla de övriga äggen bara fått kasseras.
Får se på lilla embryot på en stor Tv skärm som de förstorar upp till maximalt.
När de zoomar ut inser jag hur litet de verkligen är.
Och vara så litet inser jag fakta hur skört allt är!

Sen börjar oron, kommer embryot fortsätta att dela sig?
Kommer de att fästa?
Tanken att veta, att vi inte denna gången heller fått något till frysen
gör ruvardagarna lite tyngre.
Jag frågade en Embryolog om procent chansen att lyckas detta
försök vi gjorde.
Och fick siffran ca 31%
Dumt att fråga, jag skulle ha låtit bli.
Började analysera procenthalten
Och kom fram till i min tröst
hur mycket vi än älskar med varandra så är vår procent 0%
när i cykeln vi än gör det.
Nu har vi iallafall fått 31%

Siffran var tung på något sätt.
Jag ångrade mig så att jag frågade.

Allt som ruvardagarna gick, så hade jag inte samma glöd
positivitet som första försöket.
Hoppet sjönk, självförtroendet fick sig en rejäl törn
Jag hade målat upp mig en bild
från att vara steril, till att göra IVF så skulle de ju bara gå på första försöket.

Började att tjuvtesta redan på RD 5 av 15 dagar, Minus.
Jaha!

RD 7 ultra svagt +
och så fortsatte resan.

Att tjuvtesta var egentligen dumt,
men jag var bara tvungen att följa utvecklingen vad som hände.
Sen att mitt speciella graviditets symptom kom så
var de svårt att motstå att testa.

På TD får jag plus, svårt att förstå fast jag har testat så många gånger redan.
Glädjen blev mer en ny oro,
allt efter dagarna gick, och sen invänta dagen som vi skulle till kliniken
var jätte jobbiga.
En rejäl oro, finns de ens något där överhuvudtaget..
Jag höll andan i många dagar,
jag ville få vara så glad, ville verkligen få tillåta mig att vara glad.

Dagen då de var dags att komma till kliniken mådde jag illa av oro och jag
satt och skakade.
Han bekräftar en levande graviditet.
Ska jag vara glad nu?!

Gratulationer som innan har kommit har vart
-Grattis vad roligt, hoppas det inte blir missfall!

Vad tusan är de för en gratulation?!

Hela tiden önskade jag att de som visste,
skulle våga tro för mig.
Tro och hoppas då jag inte har vart stark.

När vi fick se en liten bebis där hjärtat slog
så insåg jag hur liten den egentligen var.
Där med kom insikten hur skört allt är.

Sen nu vandrar jag till en slags mållinje nu
där man börjar passerar de kritiska veckorna.

Snart kanske även sjukvården kan sluta med
kommenterar att det är skört än och man måste ta de lugnt?!
Den dagen då folk runt omkring slutar att sända ut signaler till mig
att de inte är så skört den dagen kanske jag fullständigt kan andas ut?!


Jag är glad för de dagar och stunder då jag får vara så glad och positiv.
De stunder jag är en stark människa :-)

Jag trodde att det skulle vara lite enklare,
men troligtvis är det så
Det man så innerligt längtat efter
och det man så högt älskar
Är man så otroligt rädd om.

Något jag inte förstå mig på är min psykiska spärr,
rädslan att låta någon få se att jag är gravid
här jag bor.
Rädd för om de skulle gå fel, att ingen igen ska få se att jag inte "lyckades".
Jag är en person som lätt trycker ner mig själv,
klankar ner.


Finns en låt som jag tycker är rätt fin, tagit bitar ur texten
som förklarar hur allt kan kännas ibland.


Sen en tid tillbaka har jag varit trött
Försökt att vara allt på samma gång
Så mycket man kan göra och borde och vill
Mitt i allt så ska man räcka till

Sen en tid tillbaka har jag varit tom
Och försökt att hitta spår som leder rätt
Ja det finns så mycket måsten att vara bra på det man kan
Och mitt i allt så ska man vara sann

Och allt som är bra med mig har jag förmågan att glömma bort

Sen en tid tillbaka har jag varit tyst
Och försökt att känna efter hur det känns
Ja man gör som alla andra och försöker att bli van
Men jag har tröttnat på att vara likadan

Sen en tid tillbaka har jag känt mig svag
Och försökt att vara nån till lags
Ja man kämpar för en plats som passar både här och där
Och snart har man glömt vem man är

Och allt som är bra med mig har jag förmågan att glömma bort

Sen en tid tillbaka har jag tänkt såhär
Och insett att jag måste börja om
Ja jag har kämpat för en plats som passar både här och där
Men snart ska jag hitta den jag är

Och allt som är bra med mig har jag förmågan att glömma bort


***************************************************

Må så gott, och ta vara på dig!