Så sorgligt

Vad jag har blivit dålig på att skriva på bloggen.
Det känns svårt att hinna med allt som jag behöver få gjort..
Kanske blir det lite lättare då dottern börjar skolan?
För då väl lilleman sover, så skulle ja kunna hinna ringa de samtal som behövs
saker som behöver ordnas här hemma.

Sen sist jag skrev så var W hos läkaren, där hon sa att jag skulle fortsätta äta strikt komjölksprotien fri kost iom lilleman slutat skrika som han gjorde.
Hon skrev även ut 6 burkar med mjölkfri ersättning, som vi kan hämta ut den dagen som han ska börja med ersättning.
Jag skulle fortsätta i ett par månader till med mjölkfritt..
Även W´s stora syster skulle fortsätta att äta strikt mjölkprotien fri kost som innan.
Till hennes besvikelse, men iom att hon reagerade såpass starkt då hon vid två tillfällen smakat en jätte liten bit på en kex choklad så får även hon fortsätta som innan.
Som läkaren sa, vill vill inte få tillbaka henne till ruta 1 igen då hon var så dålig!
Ibland funderar jag på om det kommer att växa bort eller inte?!
Risk finns att de inte kommer att göra de då det ännu inte växt bort på henne.

Läkaren var nöjd med W´s vikt uppgång och det känns alldeles underbart, blir mer trygg i det hela.
Han är nu 14 veckor gammal, och upptäckte under förra veckan sin hand och kan nu ta och stoppa in handen i munnen.
Dock ler han inte så mycket och pratar inte jätte mycket. Så när han väl ler och "pratar" blir jag alldeles varm i hjärtat.

Igår var hela familjen hos en vän som jag lärde känna då vi var gravida, en av de få som kom och besökte mig på sjukhuset. Vi träffades när deras son hade fötts då hade vi vägarna förbi sjukhuset då jag skulle hämta hem lite mjölk där ifrån. Och igår (och även i förrgår) träffades vi.
Så härligt att se de två växa på, de känns konstigt hur de förändras så fort.
Vi hade de jätte trevligt och åt gott =) Längtar tills pojkarna blir större så de kan busa rundor lite.

Min man har börjat jobba så de känns som det är fullt upp, sen på det körde han och krockade med ett rådjur som förstörde huven, lampan och sidan på bilen. Så jag sitter hemma och är bil lös just nu. Kommer nog låna en bil under nästa vecka så jag inte känner mig så låst. De kunde ta 13 arbets dagar om alla delar fanns i sverige.
Här vi bor är man beroende av en bil, då det knappt går någon buss om dagarna.

Idag har jag kännt mig "låg", av lite olika saker och grädde på moset är en annan som bor bara ett par meter i från mig, som fick ett barn alldeles för tidigt dagen innan mitt vatten gick.
Deras barn har haft det så svårt från första stund, och aldrig är det riktigt bra!
Det är så mycket "fel" så jag kan nog inte ens få med allt som det har vart och som det som inte är bra! Bebisen har för ett par veckor sen vart inne på operation med duktus?! (hjärt op)
Bebisen kan knappt inte äta själv, inte bajsa själv. Nu hade man gjort röntgen och visar ett fel där läkarna nu sitter och planerar när barnet måste in på operation igen för det felet. Sen väntas ytterligare operationer för andra saker.
Tårarna bara föll idag av allt elände..
Sen lärde jag känna en annan kvinna som födde lika tidigt om inte tidigare där deras barn inte fått något som helst "fel" eller problem...
Det känns så konstigt, så fel, så orättvist..
(jag önskar naturligtvis inte att någon skulle få något fel och problem!!)
Men sorgligt att ett liten bebis ska få "alla" fel som det i stort sett går att få!
Tankar som far i huvudet är, hur ska familjen sen kunna bli hel igen?!

Av det som jag och min familj gått igenom, som inte är något om man jämnför med dem.
Men som är för oss inte minst hur jag mår och mått.
Jag känner själv när och hur ska jag bli "hel"..
Då kommer tankarna när kan den familjen kunna få känna sig hela igen?!
Jag blir ledsen av bara tanken på deras lilla barn, det känns som barnet bara ligger där och väntar på att bli "lappad och lagad".. Det gör ont inom mig och jag önskar jag kunde komma och plåstra om bebisen och att barnet sen var lagat...