Tänker

Funderar ofta på mina tankar innan jag blev gravid och ibörjan då jag pratade med min fd gyn läkare som skulle ha följt mig om han inte hade slutat..
Att jag ville ha koll så att detta barnet inte var tillväxthämmad som min dotter.
Jag upplevde de väldigt jobbigt att få ett litet barn då dottern kom.
Det tyckte jag var ett litet barn Då!
Hon var tillxäthämmad med 19%, hon föddes 12 dagar innan bf.
Vägde 2650 gram.
Jag tyckte att det var jobbigt då dottern var liten om kommentarerna om vilket litet barn hon var..

När man började se i början på tillväxt avvikelse (inom den normal gränsen)
6% som sen blev 11% och som vid varje tillväxt ultraljud blev mer och mer
och slutade med att han var 39% tillväxthämmad..

Jag undrar ofta varför det blev som det blev?
Varför han inte växte på som han skulle, men det är ju något som jag inte kommer kunna få ett svar på.


Folk kommer fortfarande fram och frågar hur gammal han är, ska jag säga sanningen eller den korrigerade åldern?!
Jag önskar väl helst att jag kunde få vara ifred med mitt barn utan att få frågor ifrån människor.. Nu låter jag nog otrevlig men vissa dagar är ingen bra dag, jag bearbetar månaderna som har vart de dagar då känslorna faller till tankar så orkar jag inte riktigt med.
Jag känner inte att jag är deprimerad men en oro kan falla över mig, oron som jag bar.
Jag vill bli kvitt den oron..

Jag har haft väldigt svårt att släppa W ifrån mig, vill gärna vara honom nära hela tiden. Gosa klappa mysa. Att släppa honom i från mig har gjort så ont så att de vissa dagar kommit tårar, och jag förvandlas till en hök som måste ha koll på honom hela tiden.
Jag njuter att ha mina barn i min famn och bara mysa och vara "här och nu", jag finner ett sånt lugn att ha dem nära mig.
För att komma tillbaka där jag var, så har det vart svårt/ jobbigt att träffa människor
rädd för att de ska vilja ta honom ur famnen på mig.
Rädd för infektioner, rädd för att släppa honom ifrån mig rädd för att förlora honom.
När vi träffat svärföräldrarna på mitt kalas så skrek W väldigt mycket precis då vi skulle äta, så svärmor som aldrig fått hålla honom reser sig upp och säger ska ja ta honom så ni får äta?!
Det gjorde så ont inom mig och tvingade fram ett ja.

Jag har vågat släppa så att vissa andra får hålla honom en stund, jag har gjort personlig framgång. Det har vart svårt och jag släpper inte fram helt nu heller men nu har mina föräldrar och svärföräldrarna fått hålla honom.
Jag har lyckats erkänna för en vän att jag tycker de är jobbigt och jag möttes med förståelse, och hon sa till mig att bara säga till om jag inte ville att hon skulle hålla w.