Drömmen om ett barn, och vår resa till ett syskon

2008 var med facit i handen ett sorgens år...
Året då jag förlorade mina fyra osynliga "barn".
På den 18:e Pergo Time behandling, var den sista kuren
Den sista gången jag kunde bli gravid själv.
Jag blev magiskt nog gravid 4 gånger under 2008 med hjälp av hormoner.
Första graviditen förlorar jag i Februari, precis på min mans födelsedag,
Den andre graviditeten hamnar jag på sjukhuset på vår dotters födelsedag,
Jag hade precis blåst upp en ballong till henne, då jag kände att det rann till och blödningen uppstod. I Efterhand misstänkte de utomkvedshavandeskap som självläkte.

3:e graviditeten, där räknade jag dagar och var överlycklig att jag passerat de dagar som mina missfall tidigare hade uppstått, men nu var jag så säker.
Var så överlycklig, kände mig hur gravid som helst.
Vi kom till dagen då vi äntligen skulle få göra ett tidigt ultraljud,
Vi alla var glada likaså läkaren, Jippi!
Han gör VUL, han är tyst...
Jag börjar svettas..
Han säger, "Det här ser inte ut som jag hade hoppats på"
Jag börjar darra, min man håller min hand.
Jag börjar gråta och gråta.
Han säger till oss att det är en Ofostrig graviditet eller ett MA.
Detta var på Onsdagen, jag fick en tid på Lördagen för en skrapning.
Dagarna till skrapningen var hemsk, jag kände mig så otroligt gravid.
Han måste ha sett fel!
På Onsdag kväll får jag ont på vänster sida, jag ringer sjukhuset på Torsdagen pga mina smärtor.
Jag får tillsvar av den barnmorskan att mina smärtor är bara Psysiskt av allt vi hade gått igenom. Men jag säger något känns fel, men jag fick ingen hjälp.

Lördagen kommer, Jag säger till läkaren att jag har haft väldigt ont på sidan, men jag blir inte hörd, innan jag sövs ner påpekar läkaren att jag borde gå ner lite mer än alla de kilon som jag hade gått ner för då skulle jag bli lättare gravid..
Jag sövs ner och skrapas.
Läkaren säger till mig att de finner ingenting, och vill ha upp mig på förlossningen för ett VUL (vaginalt ultraljud).
Jag grät och tycker de var hemskt att få komma till förlossningen där alla gravida och nyförlösta var.
Men var tvungen, läkaren känner på mig och kollar.
De tar blodprover jag hinner knappt komma ner på IVA förens läkaren kommer ner och säger att Tyvärr du måste sövas ner igen och bli opererad direkt...
Va? Vad?!

Jag vaknar upp, och får beskedet att min graviditet satt fast i min ena äggledare (det förklarar mina smärtor!! Läkaren och BM får rejäl tillsägelse efter ha pratat med chefs läakren hur jag har blivit bemött)
Läkaren försöka intala mig om att den äggledare som jag hade kvar skulle fånga upp ägget och befrukta.. Trodde inte på honom, men min kämpar glöd - Jag vill ha ett syskon, jag ger inte upp. Gjorde att vi satte igång att försöka igen.

Blir gravid för fjärdegången, men mycket fort känner jag igen smärtan.
Jag står på mig, och chefs läkaren lyssnar på mig.
Får komma till gyn och göra ett VUL, läkaren ser inget.
Han tar ett blodprov ett akut prov för att mäta mitt HCG hormon i blodet, och jag skulle få besked samma dag.
15.55 ringer läkaren och jag hör direkt att det är fel.
Han ber oss komma in till akuten på kvällen
-Jag är inte mer än människa, jag vill gärna kolla en gång till om det är så att jag har missat en graviditet i livmodern.. sa han.
Vi kommer in, men ser ingenting. Och vid det värdet så skulle man ha sett något på ultrajudet.
Det blir akut operation på kvällen, denna gången snittade han bara upp äggledaren och "sög ur" graviditeten och lät mig behålla äggledaren..
Men blodprovet visar att mitt HCG värde fortsätter att stiga och var nu högre, så någon graviditets rest måste sitta kvar.
Jag får komma in och få cellgifts behandling av tabletter och flera blodprov blev tagna.
Den 23:e December 2008 ringer läkaren och säger att nu finns det inga graviditets hormon kvar i kroppen.
Det var otroligt påfrestastande att i kroppen känns mig så gravid, brösten spännde illamående.
Samtigt ha operations smärta. Och sorgen av de förlorade gravditeterna.

Maj 2009 gör man en passage röntgen på min livmoder och kolla passagen i den sista äggledaren, jag hade med mig extra personal från narkosen som gav mig smärtlindring av morfin och lugnande. Undersökningen på mig gjorde otroligt ont, och det visar ett totalt stopp i den sista äggledaren.
Juni 2009 opereras den sista äggledaren bort...

Livet kändes förjävligt!

Efter 3 år och 11 månader fick vi beskedet att vi inga fler barn skulle kunna få av "egen maskin".



I April till Juni 2010 gör vi vårt första IVF försök, men misslyckas. Jag fick bara 1 ägg som gick att använda, de andra kasserades.

Andra IVF försöket som jag påbörjade vi i Augusti 2010.
Denna gången bytte vi mediciner och gjorde AHA på ägget.
15 Folliklar Punkterades och 13 ägg togs ut.
Dessa befruktades samma dag med spermier och 10 uppvisade sig ett dygn senare tecken på befruktning.
Ytterligare ett dygn senare befanns 10 ha delat sig.
Av dessa har således 1 återförts idag. (AHA)Inga ägg till frysen!
De resterande 12 ägg kasserades, de var för dåliga och var för mycket fragment på dem.

(Embryologen skrev bla detta; Det embryo du fick tillbaka var det bästa.Det hade delats till fyra celler och jag kunde detektera kärnor i alla cellerna,dessutom var det endast lite fragmenterat.Dessutom gjorde vi Assisted HAtching (AHA) på detta embryo.Resterande embryon var för fragmenterade för att återföra eller frysas ner)

Så här såg sprutan man blandar i ut.

Här är medicinerna för 1 IVF försök, och tusen tack för högkostnadskortet!!

Här ligger jag på vår klinik och precis tagit en lugnande tablett innan Äggplocket.
Jag bad en bön, och tittade på ägget i fönstret.

Vi blev ju gravida på andra IVF försöket, som var psyskiskt jobbigt fleratals veckor framåt.
Vågade inte berätta för folk att vi var gravida, och tyckte de var jobbigt då vissa kom och gratulerade till graviditeten "För du är väl gravid?!".. Tänk om de nu bara var alla dessa kilon som jag gick upp under hormon behandlingarna?!

Jag var illamående till vecka 18-19. Började äntligen tro på att de skulle gå vägen.
I Mars 2011 på dotterns kalas, så går vattnet i vecka 25!
Det blir ilfart in till sjukhuset, där jag blev sängliggande i 8 veckor.
Mitt rum, min säng.....

Flertals CTG kurvor som oroade, 3 veckors antibiotika behandling, Blodprovs tagningar, undersökningar Flödesmätningar och tillväxt ultraljud som visar att barnet bara fortsätter att bli mindre och mindre. (förlåt att bilden ligger på fel håll!)

Till slut ligger vårt barn på minus 39% i tillväxt hämning, i vecka 33 blir det akut kejsarsnitt
Och ut kom våran lille son

Jag undrar om minnerna, känslorna och min sorg och rädsla någonsin kommer att försvinna?!
Kommer jag att orka och klara av att en dag inte gråta över den tid som vi har haft?!

Min oro till vår son kommer den att läggas någon dag?! Rädslan för om han kommer att dö, behöva gå och titta till honom. Må så fruktansvärt dåligt varje gång han blir sjuk eller hans andning är tung. Eller när han gråter och låter så ynklig.

Vissa dagar är tuffa, då bilder från det som har vart.
Vissa minnes bilder gör att tårarna bara börjar rinna, och jag stor gråter.
Ibland kan jag bli så arg så arg och fruktansvärt bitter.
Jag önskar att jag en dag kommer att bli vän med min kropp, jag avsky att se den.
Jag avsky att beröra den, Jag blir varje dag påmind om allt som har hänt.

Ärrad för livet i mitt hjärta och själ, Ärrad för livet på min kropp..

Att se på programmet "Drömmen om ett barn" har vart bra, men många gånger satt vissa minnen till liv. Nog bra men inte genom att jag håller tyst efteråt.
Men jag kämpar med att inte tänka och förtränga.
Har inte tid att prata, inte om jobbiga saker.
Finns inte utrymme till det.
Jag försöker vända på det svåra, genom att tänka och se på allt de fina jag har.
Men min oro som jag bar och burit, vart ska det ta vägen?!

(Idag för 1 år sedan gjorde vi KUB, där vi fick reda på att vi väntade ett friskt barn.
Dagen då barnmorskan sa till oss, "Nu får vi hoppas att allt kommer att gå bra"...
Vad då gå bra?! Så säger man för tusan inte heller??! Det hjälpte inte mig iaf att höra de orden)