Autism

Vi har vetat om detta nu i 3 månader, fick det bekräftat. Men ännu har inte allt sjunkit in. Jag oroas inte hela tiden för hans framtid, som innan var som ett tungt tryck över bröstet. Det är inte borta på långa vägar, men bättre nu än då. vi lär oss mer och mer själva, men ännu vet vi inte vad som är rätt eller fel eller hur man ska göra. För föräldrarskapet är så annorlunda mot det är med ett "normalt" barn. Vi vet inte hur mycket han förstår eller tar kan ta in. Vi känner bara att han "efter", han är inte som sin syster. Han kan teckna få ord, och säga några få ord. ord som inte alltid betyder det. Han är väldigt känslig för intryck, lukt, ljud, beröring, smak/konsistens. Han är fumlig, han har dagar då han ofta faller och snubblar. Går in i väggar och dörrkarmar, faller bara "sådär". Han har dagar då han kan le, gå fram till någon känd granne och till de som inte vet något om autism kan inget förstå. Ena dagen så struntar han fullkomligt i "allt och alla". Trivs bäst själv. Han är så måna sidor men jag har ingen ro att sitta ner och skriva ner dem... Det är svårt många gånger att ha ett barn som inte fungerar som "alla andra", när han ser helt normal ut. Han är så gullig, han får en att le när han är på ett speciellt sätt. Min man kan le och skratta med tårar i ögonen, åt hur fumlig "annorlunda" som han är. Vi kan skratta och även gråta i vår ensamhet, tvåsamhet över hur han kan ha har var och gjorde. Som gjorde att vissa reagerade varför vår son gick som han vore full, och hade enformigt läte. De gånger folk glor, de gånger som folk spyr ut komentarer. Till de få gånger som någon säger något snällt. Dottern önskar sig ett nytt litet syskon... Medans vi inte ens vet om vi skulle orka med en till om vi skulle få ihop den summan att ens göra ett försök... Men ett syskon finns inte med på tapeten, och det är väl tur att jag inga äggledare har kvar, för då hade längtan tagit över förnuftet. Så nu krävs förnnuft och pengar -Längtan och önskan sist. Men vi är rätt slutkörda, mer eller mindre. Det är svårt att acceptera och förstå, det är förbannat svårt då vissa nära inte ens accepterar fakta, när viljan inte finns att vilja lära sig kommunicera med vår son via teckenhjälp. Min pappa ringde till mig 3-4 dagar efter sonens 2 års dag, efter att jag hade skickat ett mms till honom på min son ifrån hans 2-års kalas som han inte heller deltog på (inte heller dopet) och ingen som helst uppvaktning på födelsedagen, utan enbart stora systern.. Det första min pappa säger: "Men han ser ju helt normal ut"....... godnatt