Då det är jobbigt

Jag märker att jag pendlar, då jag behöver kämpa med att våga hoppas på att det kommer att gå vägen här i mitt, kommer känslorna i vårt hem är det extra jobbigt, för annars har vårt hem vart min borg där jag vågat att vara glad.

Nog för att det är jobbigt att våga möte tillbaka den positiva responsen ifrån vissa,
då man träffas.
Medans vissa andra människor går det betydligt lättare att våga möta och dela glädjen med.

En vän jag har känt i ca 5 år, som följt mig och alla med och motgångar
Inte ens till henne vågar jag vara glad rätt ut.
Då hon lyser upp och berättar om sin glädje över att vi nu äntligen är gravida,
och att min mage ser extra fin ut på mig.
Varför vågar jag inte bemöta och dela glädjen med henne?!

Men ett par ny funna vänner, pratar vi inte så mycket om det.
Mer än om det är något speciellt.
Kanske därför jag vågar träda fram, då graviditeten inte blir så aktuell?
Har svårt att hitta rätta orden...

Jag har gått in för att förändra mitt liv, mina tankar och försöka åtgärda saker omgående om jag känner att något är på gång.
Undvika att träffa människor som stjäl den lilla energi jag har, Undvika träffa människor som mår dåligt psyksikt, Märker jag att jag börjar komma i spännings tillstånd eller börjar få muskel värk att kanske ta en Panodil/Alvedon och ta mig ett varmt avkopplande bad.
Allt för att motverka att hamna i negativ och onda banor, Inte låta smärta ta över mitt liv.


Just de ny funna vännerna till oss båda faktiskt, har gett mig sån energi eller redskap.
Att just såna människor, där jag -Där vi kan skratta och ha roligt tillsammans
att de förstärker den väg jag ska vandra.
Att se de positiva, de som är bra, försöka omvandla ett negativt intryck med mera.

Jag vill inte tillbaka till ett mående, som jag under så många år har levt i sen jag blev sjuk efter min första operation här nere som jag flyttat till..

Jag vill att tiden ska vara min,
Min tid att få visa inte minst min man vem JAG egentligen är.
Att jag inte bara är den kvinnan som är sjuk, som har ont som mår dåligt som blir opererad..
Jag är egentligen när livet lugnar ner sig, då yttre händelser inte drabbar mig, en rätt glad och lite smått sprallig tjej.
Men JAG försvann 2007.

I Mars 2010, Vann jag över livet..

Dock föll jag i Juni då jag fick minus den 3/6.
Efter IVF behandlingen.


Men nu när jag ruvade,
Fick ett plus så började en utmaning som jag inte trodde skulle bli så svår som den har blivit.
Nu när jag känner att det har blivit så svårt, blir jag väldigt ledsen och känner många gånger Varför?!
Varför kan jag inte vara så stark och tro?
Varför vågar jag inte visa upp mig som innan?
Varför och hur kan jag tro att där kommer finnas människor som skulle
skratta åt mig om jag förlorade även denna graviditet?
Varför tappar jag tron ibland att vi kanske inte kommer att nå fram till vårt mål,
och vi ingen bebis kommer att få i vår famn?!

Jag börjar bli lite rädd med mina tankar och känslor,
rädd för att inte ta de till mig att vi kommer att få ett barn.
Rädd för att de kan komma bli problem.
Är rädd att hamna på förlossningen igen och inte hängt med i huvudet, och inte
hann med i huvudet, och då vårt barn kom ut Fråga om det ens var vårt barn.
De var skrämmande att de gick så fort..
Min andra tanke var att hon var död, för hon skrek aldrig.
Hon skrek först då hon var 3 dagar gamal.

Finns de blivande mammor som har haft svårt att knyta an till sitt barn i magen,
som det har gått bra för?!

Jag ska se vad de finns för tid över hos läkaren på Torsdag, då jag ska iväg.

Att inte känna bebis varje dag, är i och för sig inte så konstigt då det fortfarande är så tidigt.
Men de gånger jag känner att något rör sig i magen på kvällen, är en fantastisk ögonblick, tid..


Jag är så rädd att bli sårad, få ett stort tomt hål i min själ igen.
Jag anstränger mig i de svåra stunderna att försöka hitta tillbaka, till det positiva och tron på det goda.

Jag skäms då jag skriver, samtidigt är det väldigt jobbigt att känna känslan.
Jag vet inte på vilket sätt jag ska kunna beskriva hur känslan kan kännas.
En känsla och jag blir så otroligt ledsen av att försöka hantera tankarna, känslorna.

Det känns märkligt att jag känner så här, vi har redan köpt och väntar på barnvagnen.
Har flertals mamma kläder, köpt något enstaka plagg
Älskar att ha tron, men så ledsen då jag är så rädd!


Vet inte om jag har kunnat berätta precis som jag känner och mår.
Om jag lyckats förklara.

Jag är glad att jag inte mår och känner så här hela tiden.