ETT ÅR SEDAN

För ett år sedan förändrades hela livet.
För ett år sen började vi vår svåraste och tuffaste tid,
Då var jag gravid i vecka 25 vi firade dottern som skulle fylla år ett par dagar senare.
Men vattnet gick, vi fick vänta L Ä N G E på att ambulansen kom, väl inne i ambulansen blev det ilfart med höga hastigheter som 150km/h, enligt min man som satt i framsätet.
Hon som hade hand om mig kunde inte kolla om vårt barn levde, hon kunde bara kolla om han var på väg ut.
Jag var helt säker på att han var död, hon berättade för mig att barnet "andas"/lever då den har navelsträngen, men jag var helt säkert på att han var död jag kände inte honom, magen bara sjönk ihop.
Jag minns att jag ångrar så att jag inte hade med mig min "angelsound" så att ja kunde ha lyssnat om han levde eller inte.
Det var en fruktansvärd resa, och då vi kommer in på förlossningen så ska de lyssna på magen men hittar inte hjärtljuden,
HAN ÄR DÖD!!!!
de var min tanke.
Till slut rullar de in ultraljuds apparat, jag klarar inte att se på skärmen förens läkaren och min man sagt att jag ska titta, där ser man en liten bebis som lever.
Flera ton lyfts från mitt bröst och jag börjar gråta.
Det händer så mycket den kvällen, undersökningar för att konstatera att det är vatten och inte vattniga flytningar.
Som kompliment till ul där de inget vatten knappt var kvar.
Blodprover och spruta för barnets lung mognad.
Läkare från Neo kom in och pratade om överlevnads chanser mm.



Ett år idag och tårar faller för den otroligt jobbiga tid som vi har haft.
Året där vi insåg hur lite vänner vi har, att VI är starkare än vad vi trodde
Min man växte som pappa och partner.
Dottern tog tyvärr stryk av tiden, och det gör ont i mig.
Tyvärr började hon att använda tumme då jag hamnade på sjukhuset,
Vi hade kämpat så länge med att få henne att sluta med napp.

Det som gjorde så ont var att vara ifrån min älskade dotter, att inte kunna finnas där hos henne och trösta.
Den första tiden som de kom till mig så grät hon när hon kom och hann nätt o jämnt sluta gråta då det sen var dags att köra hem, ja då kom ju tårarna fram och grät oftast grät hon den timmes bilfärd hem om hon inte som ade av utmatthet.
Min älskade lilla dotter.

Sen gjorde det ont att vara så ensam på sjukhuset under alla veckorna.
Tyckte att det var så många som svek.

Jag var ledsen för allt jag gick miste om som jag bokat upp att göra,
Och jag var bestulen på min graviditet.



....fortsätter i morgon.......