Psykisk bearbetning

Jag har påbörjat något som jag kallar för Psykisk bearbetning..

Det innebär att jag har börjat att trappa ut min Progesteron, i från att ha tagit 3 stycken
om dagen, till att nu har gått ner till 2.
Jag hoppas och önskar att jag ska klara av detta psykiskt..

Jag har sett mina progesteron, som livboj till det lilla livet..
Slutar jag, så slutar liten...

Vill inte skriva ordet, vill inte tänka de tankar.
Men det är svårt, det gör att jag blir lite orolig
men den oron kanske kommer att lätta så småningom?!

Mitt mål är ju att lyckas sluta med dem fram till jag ska till läkaren
nästa gång.

Jag vill klara det på eget initiativ!


Jag har kommit på att jag har nog lämnat husets väggar, för att ge mig ut med bil
totalt 3-4 gånger kanske på snart 3 veckor!

Jag känner att jag ringer och sms:ar inte vänner, familj som innan.
Jag är så in i norden trött.
Känns som jag måste spara på mina krafter.

Jag vill ha kontakt med människor, vill träffa vill umgås
vill ringa vill sms:a.

Men vissa som jag träffar, förväntar sig att jag jämt ska köra till dem.
Där är mitt ena hinder nu, då jag är så trött.
Orkar jag inte köra, så är det INGEN som kommer.
Ingen att träffa.

Om jag träffar någon, är jag rädd för att bli tillfrågad om jag har blivit gravid.
Jag vill inte svara nu egentligen.

Ringa till vilka?!
har inte många som jag kan ringa till, den som hör av sig till mig
och håller kontakten med mig, som nog är den enda är min pappa!
Sen ringer väl någon läkare ibland.

Jag känner mig såpass trött, att jag inte orkar att ringa
och jag vill helst egentligen berätta för min pappa,
men det blir stop!
Jag vågar inte ännu, jag har ingen aning om hur jag ska berätta det.
Då han med all sannolikhet inte vet om att jag gjort en ny ivf behandling.
Jag hade honom och min ena syster på besök förra helgen.
Kanske la han märke till att jag var lite mer rundare runt magen?!
Ingen aning.

Jag sms:ar med en kompis ibland,
Ibland sms:ar svärmor, ibland vill hon att jag ska ringa upp henne.
Men då blir jag irriterad på henne.
Vill hon oss något varför kan hon inte ringa oss?!


Så mitt kontakt nät består av
*min kompis som sms:ar
*Svärmor som sms:ar ibland.
*Min pappa som ringer
*Kanske någon läkare ibland som ringer.

I bland känns det tomt, men det är svårt att hitta en V Ä N
som ser det som bådas uppgifter att ta sig till och från varandra och inte bara en som jämnt ska köra iväg.
ibland blir saknade förstor, och jag sväljer de.
Men ibland glider man ifrån varandra.

Vad ville jag nu egentligen med det sista om vänner?!

Jo, kanske att jag är så oerhört trött att jag har svårt att upprätthålla
vänskap och kontakt med familj som jag önskar..
Det gör mig ledsen att känna mig så trött och på köpet så ensam.

Tack och lov har jag min dator, som vän.

Men min största och älskade vän är min man,
han sviker mig inte, han finns där för mig även om jag är så otroligt trött och gråter av trötthet!
Han vet vilken saknad jag bär, men han vet vad jag lätt kan anpassa mig till saker som kan kännas så ensamt, allt blir ju tillslut en vardag..
Så om jag sitter och har kvar en sms vän utöver familjen
så är jag så otroligt tacksam för att det finns en vän i mitt liv!

Kanske kan mitt liv någon dag berikas med vänner, om så bara internet vänner.
Men vänner i de olika sorter är så väl uppskattat.

Det var mitt livs bästa beslut att lämna allt för kärleken, men det kostade sitt pris!
och mindre lätt var det att komma som ny in i ett ställe.