Stressigt..

Då har jag sovit över ett pumpning pass och fått pumpat första gången för idag. Vaknar upp på Ronald mc donalds rummet med min familj och har min son på kort gång avstånd. Är inte utskriven än dels att jag igår fick träffa läkare för mag smärtor som resulterade i att jag fått börja på 40mg omeprasol (hur de nu stavas). För att se hur de kan lindra. Fått sätta ut en speciell smärtstillande medicin som kunde vara den utlösande faktorn förutom all den fysiska och psykiska stressen och pressen som jag haft i över 8 veckors tid. Fick igår för min bröst skull, det ena duscha i varmt vatten med massage. Sen extra pumpa de ena samtidigt som jag fick ta min speciella massage kula och massera för att till sist ta vetekudde värmaren och ligga med den över brösten. Fick igår även säga till barnmorska om mitt operations sår då det har börjat göra mer ont. Till att nu i morse då jag skulle resa mig upp ha så ont brännande, skärande smärta så att jag väcker upp familjen. Usch! Nog för att de kan göra ont vid hastiga rörelser, när jag sätter eller ska lägga mig ner och vända mig. Frågan är om jag ens vågar säga till idag på ronden?! Skäms över att de är så mycket fel. Skäms över att jag är så känslig och de minsta får mig till tårar.... Jag kanske räknas som psykiskt instabil och inte lönt att lyssna på mig. Visst tusan gör de mig orolig för ett ärr ska inte göra ondare och få såna smärtor. Jag har vart opererad över 10 gånger innan.. Men visst de finns säkert någon anledning till att jag fick denna smärtan i morse..

Min älskade son är stark!
De har tagit ur trådarna ur hans navel! Och han har fått flytta till en värme bädd. Det gör mig så lättad att han där ovan än så länge vakat och beskyddat vår son, och hoppas han fortsätter med detta.
Igår morse la jag honom till mitt bröst och han tog tag om de. Sög någon gång men låg mest vid de och verkade så nöjd. Han orkar och klara inte suga så ännu. Men de var sån underbar upplevelse och känsla. De gjorde mig varm i hjärtat att de började tåras i ögonen. Jag har min son i min famn, jag kan känna lycka och ren kärlek till honom. Jag har innan han föddes haft många jobbiga känslor, rädsla till hur jag ska våga älska, hoppas och tro. Vart rädd om mitt barn ska kunna likna ett riktigt barn.
Vart rädd för att känna som jag gjorde då jag var yngre och fick ett syskon som föddes och hade otroligt smala ben. Det kändes då på något sätt äckligt, äckligt var nog den känslan i stället kunna säga vilken rädsla jag bar då jag såg hur skör mitt syskon såg ut..

Mitt barn är väldigt smal, långa smala ben, smala armar smal kropp. Men jag ÄLSKAR denna underbara varelsen!
Han gör mig så otroligt varm i hjärtat då jag ser honom och de gör så ont i hjärtat då jag inte har honom hos mig..

Igår vägde vi sonen och han hade gått ner lite, till 1442 gram.
Igår gjorde en personal på Neo fel, mot sonen och mot mig,
En ny personal.
Jag hade haft honom hos mig och skulle lägga tillbaka honom i sin säng och koppla upp honom helt igen. Plötsligt börjar hans syresättning att alarmera. Jag är snabbt på sonen och ber om hjälp, hon kommer fram men lämnar oss, jag tar tag i sonens huvud och böjer upp de om de är de som gör att de tjuter, i stället för att hjälpa mig går hon till annat rum och hämtar hjälp av en annan personal!
Personalen som kommer säger åt hon som lämnade mig att ALDRIG lämna ett barn, titta på barnet och tillståndet, kolla sen alla elektroderna.
(jag HOPPAS denna kvinna inte gör om detta, jag som förälder ska inte själv stå och ta hand om mitt barn då alarmet piper). Sen då läget är under kontroll, detta var precis då jag skulle lämna och gå. Så kollar jag till skärmen igen och ser att de blinkar på skärmen (syre) och frågar Vad är det nu då?
De sitter en annan personal i sanna rum som denna gången säger till denna kvinna som precis innan lämnade mig med sonen, att hon har glömt att ändra lite inställningar hur han ska vara kopplad med övervakning och vilka värden som är okej innan den ska börja alarmera. Mellan 100-89 är inställningen.


Dottern kom till oss på sjukhuset på Fredag kväll. Till Ronald mc donald huset, jätte fint och jätte bra att få ha familjen samlad. Men vi får knappt ihop någon tid att vi tre är samlade, då vi får avbyta varandra om vem ska vara och mata och sköta sonen.
Jag lät min man ta de flesta stunderna så jag fick vara med dottern.
Hon blir flera gånger ledsen besviken och frågar när hon ska få se sin lillebror. Jag tycker själv att de är sorgligt att de två inte ska få se varandra.. Och jag är lite frågande hur noga de är med detta med smittor. De är besöks förbud pga halsfluss, kräk sjuka infektioner med mera. Men att tillåta föräldrar till ett par tvillingar att rulla ut sina barn från Neo till att träffa anhöriga, utsätts inte de för infektioner och kan de inte bära smitta med sig in?! Eller hur fungerar infektioner?!
Min man frågade om inte vi kunde få rulla ut vår son då iom de fick göra de men han fick till svar att de var mer stabilare än vår son. Så därför undrar jag hur detta med infektioner fungerar...

Jag har svårt att kunna njuta, svårt att hinna med. Allt är bara stressigt. Jag ska komma ihåg att pumpa var 3.e timme, till dess ske jag ha kommit ihåg att ha hämtat med mig flaskor lappar tillbehör för att kunna pumpa. Sen ställa in i patient kylen om jag är där eller så får jag gå bort med mjölken eller ställa in den i vår kyl. Jag ska hinna bort och sköta och mata sonen var tredje timme. Jag ska komma ihåg att ta mina smärtstillande. Hinna äta, vila, laga mat, duscha, leka med dottern och umgås som familj. Hinna uppdatera folk hur det går. Hinna och försöka orka ringa upp om någon har sökt mig medans jag haft mobilen avstängd. Eller sms och skriva hur det är då jag inte orkar svara i telefonen. Det är fruktansvärt stressande!

Även min man sa igår, han som är inte är lätt påverkad sa att de är stressigt! Svårt att hinna med.

Han sa till mig igår, att han vet inte hur han kommer klara det då han tyvärr måste börja jobba om en vecka. Fast vi båda har rätt att vara hemma för vård av sjukt barn.
Hur han ska klara sig att vara i från sin son så mycket....