Ett vinnande år

Mitt år började kämpigt, med ovisshet, Ångest och oro.

I Februari 2010 blir jag inlagd på sjukhuset för operation
efter min tumör på Binjuren fortsatt och växa
och med en osäker washout resultat.
I Mars, dagen efter dotterns femårsdag var de dags att besöka Endokrinolog motagningen
Och får besked om att det var godartat!

Beskedet var som en nystart på livet..
Visserligen tog beskedet några dagar att smälta, att helvetet var över.

I April -Juni gör vi vår första IVF behandling, men negativt besked på TD den 3/6.

I Augusti startade vi upp IVF behandling nr. 2
Och fick ett fint plus.

Det är nog mitt första år sen jag träffade min man där de positiva,

händelserna vann över de svåra!

Jag glädjs så över att livet verkar gå mot den ljusa sidan,

att min man äntligen kan få se mitt rätta jag!

Önskar er alla ett gott slut & ett gott nytt 2011

Berätta

Julafton 2010.
Igår kom svärföräldrarna hit. Hade fått ta 2st Lerigan Comp för att klara av illamåendet och alla dofter av Jul mat. Svärföräldrarna sa inget om magen fram mot 20tiden skulle deras och vår hund ut. Min man och svärföräldrarna går ut. Innan min man gick sa jag du kan berätta för dem då ni är ute.
Min man hade frågat - har ni inte sett något annorlunda här hemma? Allt slutar med att svärmor lagt märke till min mage men inte vågat fråga.
Så nu vet svärföräldrarna, min Pappa och ena syster. Jag ska väl i Januari efter RUL berätta för min mamma och syskon där att vi ska få ett barn till det året. Fast hon redan misstänker det sen ett par veckor tillbaka. Fast vi inte träffas.

Jag har fortfarande en väldigt jobbig hosta.

På kvällen den 23/12 hade lagt mig för kvällen så kände jag av en liten 'kick' i magen Underbart!

Idag den 25/12 gick min man och jag och la oss i sängen och lyssnade en kort stund på bebisens hjärta. Åh de är ju så underbart!

underbart

I morse var dottern och jag hos min behandlande gyn läkare. Blev bestämt att jag skulle fortsätta med min Albyl minor till Nyår. Nytt läkare besök den 13 januari.

Gjorde UL och dottern fick vara med och titta.
När bebisen "vinkade' så vinkade dottern tillbaka till lillasyster/lillebror. När läkaren berättar att bebis har hicka började hon att skratta.

Åh de gjorde mig så glad att dottern fick se, att hon verkligen förstår de är en liten bebis i min mage.
När min man, hennes pappa kom hem från jobbet berättade hon och var så glad och de strålade i hennes ögon.

Angående Barnmorska, så ska läkaren byta BM för mig för ja tycker de är jobbigt!
Ja sa till läkaren att så som jag känner nu så kommer jag inte gå dit mer. Då sa läkaren -då får du med mig att göra.
Sen erbjöd han sig att fixa till detta.

Bebisen fortsätter växa precis som den ska och döljer måtten.


Önskar mina lärare en God Jul!

Det viktigaste

Blir nog inte så att ja orkar lägga upp någon bild idag,

har blivit lite sur och irriterad och där med tappat lusten..

Glömde de viktigaste i det tidigare inlägget och det var att;

Igår började jag känna av bebis och även idag.

UNDERBAR känsla

Ny vecka

I dag hoppade jag in i vecka 15, oj tiden går verkligen undan!
Undra om jag upplever att veckorna går rätt fort, med tanke på jul stressen
och en del att stå i då vi ska ha julen hemma hos oss i år?!

Har tänkt visa upp en bild på magen idag, men vill nog ha hjälp av min man att ta.
Så en bild kommer nog senare.

Igår kräktes jag (igen), idag mådde jag illa istort sett från det att jag vaknade.
Blev att ta en Lergigan comp.
Börjar må bättre kroppsligt efter att vart lite dålig, med en väligt jobbig hosta som höll mig vaken på natten. Skönt då jag måste ha lite mer krafter.


Dock blev jag väckt i morse på ett sätt som fortfarande gör mig "irriterad".
Grannen ringer, pratar jätte högt jätte fort. Kändes som om hon gapade.
Sa att hon skulle vilja låna min mans bil, för han är väl hemma?!
För min bil startar inte sa hon.

Lämnar över telefonen till min man som fortfarande sov.
Efter att han även blivit irriterad, och stressad av henne
så slängde han på sina kläder och går ut till hans bil.
Men hans bil startade inte heller!
De är helt enkelt för kallt, 22 minus grader här.
Vilket inte är jätte ovanligt här nere
Så grannen fick be sin man köra henne.

Jag blev utan bil, för min man behövde bilen till tandläkare tiden och sen köra till jobbet.
När man ringer ens grannar och de är mörktlagt i hela huset, kan man inte ha minsta vett att
inte "gapa" så i telefonen och stressa människor som ligger och sover?!
Efter detta kunde jag inte somna om, var irriterad och blev aningen sur.
Min dag hemma med dottern blev att vi blev helt instängda i huset.
Och kunde inte åka i väg och fixa lite.


I morgon bitti, redan vid 09 ska jag till Sjukhuset till min ansvarige läkare.
Får ta med mig dottern.
Och i morgon tar egoisten jag inte hänsyn till om min man behöver en bil för att komma till
sitt jobb.
Min hälsa och bebisens går i första rum, för det är om blodförtunnande medicinen bland annat vi ska parata igenom om hur och när jag ska sluta med den.

Ska se om jag kan vila lite i soffan, mår illa och lite små ont i magen.

BM besök och Hjärtljud

Idag var det meningen att jag skulle få träffa BM: M!

Hon som var sjuk sist.

kom in till en BM hörde inte riktigt vad hon sa i början.

Vi börjar prata lite, jag tog upp vad den andra BM sagt då vi gjorde KUB.

"Då får vi hoppas att allt kommer att gå bra nu"

Och hur orden hade gjort så ont inom mig,

Jag är inte rätt person att säga så till.

Så jag frågade igen om missfalls risken, och när jag kan förvänta mig

att få börja tro på att vi ska kunna få ett andra barn.

Hon förväntade sig att Vi faktiskt skulle få ett barn.

Berättade lite om min ute blivna glädje.

Vi lyssnade idag på bebisens hjärtjud, som slog 134 slag/minut.

Hon sa, ni kanske får en pojk denna gången.

Sen sa hon något "konstigt", men kanske var för att försöka vara rolig?!

Hon frågade om det var min mans spermier? och han kanske bestämde att de

skulle bli en pojk denna gången då han lämnade..

Jag förstod nog inte de roliga, eller poängen..

Hon mätte magen, men glömde fråga vad de visade.

Jag fick en ny tid till henne då jag är i vecka 20

(men innan dess ska jag ju på rutinultraljudet).

Hon skrev även en remiss till vattengymnastiken

så att jag skulle få börja redan i vecka 24.

De är ca 33-34 grader i poolen,

Men jag hoppas innerligt att dagis kan vara snälla att byta tid så jag

kan få gå där för mina foglossnings problem.

Innan jag skulle gå, berättade bm att hon hett A-L.

Så den BM jag skulle haft, som är ultraljuds ansvarig var på jobbet idag.

Men av någon anledning fick jag komma till A-L ialla fall.

Kommer ta upp detta med ansvarige chefen på gyn, förlossning och BB

om vad de är som händer.

Vi hade gjort upp en plan hur min graviditet skulle se ut, och då gillar jag inte att

jag får träffa fel folk.

Byter jag får jag träffa en tredje BM.

Så jag vet inte, jag låter min läkare avgöra.

BM satte upp mig på föräldra utbildning och skulle försöka få på "hemma plan"

i stället för i den staden.

men den lär jag säkert få gå på själv, då vi ingen barnvakt har.

Till min läkare ska jag och dottern till den 23.e December.

Om 27 dagar är de dags för rutin ultraljudet, Oj oj oj så fort allt går undan!!

Till Lilla Grodan!

*********************************************

Jag har sån dum hosta, så jag vet inte vad jag ska göra
snart. Ringde vårdcentralen som skulle ringa upp mig med besked om de fanns någon medicin att ta då man var gravid. skulle höra med läkaren.
Men efter 2 timmar var de ingen som ringt.

Så jag ringde igen, och fick tillsvar av någon annan att min "husläkare" jobbar inte förens i morgon.

Har Mollipect hemma, men vet inte om de är okej att ta?

Snart dags

Snart ska jag ta och köra iväg till barnmorskan.
Träffa den "ansvariga", förhoppningsvis jobbar hon idag.

Först tänkte jag köra till klädaffären och se om ja kunde hitta mig något att ha på mig
på Julafton. (men har inte så stora förhoppningar).
Gäller att ta på mig rejält med kläder, vid den staden blåser det extra mycket jämnt.

Och jag är redan förkyld och har en väldig jobbig hosta.
Min man blev lite orolig för mig, då jag tidigare har hamnat på Akuten för att sen bli inlagd
då jag haft lite andningssvårigheter.
Men tänkte höra med BM om hon har någon kunskap om man får ta någon sorts hostmedicin vid graviditet. Får lite ont på höger sida av ryggen, men mer in åt ryggraden ibland då jag hostar.
Ingen feber så de är säkert ingen fara.
Men hade vart skönt att få sova de timmar som jag kan.

Måste bara berätta något gulligt sagt utav dottern igår,
Då jag stod och skulle försöka laga middag.
Jag hulkade och hulkade så tårarna kom, och dottern säger allvarligt.

-Mamma, det är så när man är gravid!


I morse när vi satt tillsammans i min säng och tittade på Tv:n
säger hon till mig.
-Mamma jag älskar din mage så mycket, den är så mysig!

Hon älskar att hålla på att klappa magen :-)

Något mindre trevlig upplysningen hon kom med i morse,
Men mamma då, vilken stor rumpa du har fått!
*gah* unge ;-)

Ny dag..

En ny dag och nya tag..

Mår bättre psykiskt idag (tack o lov),
Vaknade dock strax innan 05, sen kunde jag inte somna om.
Så nu är jag trött!

Idag la jag märke till i morse att min mage har ändrat lite form, från den tidigare sett ut på morgonkvisten, den har blivit lite så där "miffo" ;-)
Platt under brösten, för att vid naveln bli en kula.
Jag har små skrattat åt de nu på förmiddagen.
(tur att man kan roa sig lätt)

Nu har jag även insett att jag M Å S T E få tag på ett par nya Bh.ar!!
Kommentarar en 5½ åring hur det ser ut, så är det nog illa.

Ute snöar det, vart ute och skottat men allt har jag inte orkat ta.
Särskilt inte de som plogen tagit med sig ifrån gatan, för det är så tungt
Kanske blir jag lite mer enveten senare så att jag kan få krafter att få bort det?!
har dammsugat nedanvåningen och tvättat golven, vart ute med hunden och snart dags ut igen. Lekt med dottern och gjort "kokosbollar".

Idag kom dottern och hade målat ett hus med två våningar,
På ena våningen hade hon målat sig själv. Där nere hade hon målat mig, och lilla bebisen i magen :-)
I morgon hade jag en fundering till att åka med en buss som kör upp till Ullared,
det som gör mig lite osäker är vädret och om jag klarar av att vara ifrån min man en hel ledig dag. En dag som vi hade kunnat haft tillsammans, får alltid så dåligt samvete att vara ifrån varandra då han väl är ledig.
För dessa lediga stunder är så guld värda.

Ledsen

Jag vet inte om det har börjat bli för mycket med alla negativa besked.
Loggade in på bloggen innan jag gick och la mig,
Där en läsare lämnar min blog, då dennes bebis dött i vecka 15.

Gick och la mig och grät...

Allt börjar kännas som det äter upp mig,
Jag mår inte riktigt bra.
Min man säger åt mig -Sluta upp och gå till dina sidor.
Kanske är de det som jag får göra en tid fram över.
En tid tills jag kan få bli gratulerad att vi ska FÅ BARN,
och inte behöva höra att det faktiskt kan gå fel.
Men om jag tänker efter så finns de väl inte en endaste period
i en graviditet som kan kännas säker.

Man kan förlora sitt barn någon dag innan förlossning,
Man kan som en god vän till mig förlora sitt barn i vecka 21.
De finns dem som förlorar tidigt, Ja man kan förlora när som.
Förbannade Barnmorska som sa "Nu får vi hoppas att allt kommer gå bra"..

Jag måste komma upp och ur detta helvete att
tänka och känna.
För jag kan ta mig tusan inte känna någon glädje!
Jag är inte så ofta glad, jag känner mig mest ledsen orolig.
Jag är så van att ha sån otur,
så de känns att de bara väntas.....

Min man har till och med påpekat,
i samtal med mig.
Att jag trodde att jag skulle få vara mycket gladare.
Jag har mina små stunder, och de är en himla tur, att min man och dotter får se att mamma kan le och ha framtids drömmar. Hopp och tro emellanåt i hemmet..

Jag är så innerligt ledsen att jag inte kan få tillåta mig att
VISA upp mig som gravid,
Våga vara glad utanför hemmets fyra väggar.
Ha en TRO på att det är vår tur nu.
Solen ska få lysa in i vårt liv, för en gångs skull.
Jag vet inte om jag är för skadad av allt som har hänt.

Får jag inte, och vågar jag snart inte
"visa världen" så känns de som vad är det för mening.
Men jag är så otroligt rädd!
Min pappa och min syster vet om att jag är gravid,
sen är de ingen mer i våra familjer som vet om det!
Svärföräldrarna ska komma hit på julafton,
men jag börjar känna lite panik..
Jag vet inte om jag vill eller vågar visa upp mig och berätta.
Gör jag de, kommer jag be dem hålla de hemligt och inte berätta för någon.

I bland känner jag mig starkare och vill berätta för människor,
då känns det pirrigt i magen.
Och respekten kommer in att berätta för våra anhöriga först innan man går
ut med de till andra.

Jag är så rädd att bli snnuvad på den glädje och framtids tron jag har.
Mitt osäkra jag tar ner mig, så fort jag får höra om andra som det går fel för.

Sen att jag tidigare fått en kommentar, att då ökar vår chans att de faktiskt ska få gå vägen.
De orden har vart rätt tröstande i natt.
De gav mig mer hopp om allt.

Jag rycker väl upp mig snart, behövde bara få skriva av mig.
Kanske mår jag bättre om en stund, då det tunga fått komma ur.
Jag kanske kommer att kontakta Kuratorn på Gyn mottagningen, som jag innan har gått hos.
Jag får se om jag reder upp mina tankar.
Men det gör jag säkert, men hon är en underbar person att prata med.
Jag kommer vara ibehov att prata med henne.

En tid

Jag vet nog inte vad jag ska skriva, jag håller väl bara andan och hoppas tiden går på.
Har vart en del dåliga besked med vissa som jag följt,
Har tagit avstånd tills jag kände mig starkare.
Men igår var de ytterligare 2 som förlorat sina små,
det gör bara så fruktansvärt ont
Ännu mer en bekräftelse hur känsligt allt är...

Igår var det Lucia firande i kyrkan,
så vi struntade i gymnastik avslutningen.
Satsade på att äta middag alla samlade,
dock blev de inte så då dottern inte vill äta!
Men körde dit och jätte mycket folk, fick dåliga platser längst bak.
Men stunden var så vacker, massvis utav tända ljus.
Fin sång och en allmän fin stund.
I år grät jag inte i kyrkan, något som jag har gjort de sista åren..

I går gjorde jag "bort mig" inför min man..
Gjorde bort och gjorde bort, men väldigt pinsamt.
Vi hade tagit ett bad tillsammans, men fick gå upp då jag mådde så illa.
Börjar att hulka, han sa till mig -"Toaletten är bakom dig"
Nej nej jag ska inte spy.
Hej hopp och kom de..
Jag skäms något fruktansvärt att spy inför andra människor.
Jag gick och la mig i sängen, kämdes och mådde illa.
bad om ursäkt, men han sa bara de är väl inget att be om förlåtelse för..

Sen tog min Angelsound och lyssnade på liten,
Liten buse i mage som förflyttar sig bara en liten stund efter att jag hittat den
letade upp bebis 3 gånger.
Men roligt att de var en mer aktiv tid på dygnet som bebis var vaken.
Annars har bebis legat rätt stilla, förutom att man hört att den på något sätt har rört sig men ändå legat still på platsen.

KUB resultat

I Fredags var min man och jag iväg och gjorde KUB undersökning.
Resorna till och från sjukhuset tog 3 timmar.
Klockan 14.30 var det vår tur.

Hon började att göra UL,
I där låg bebis helt stilla.
Jag frågar -lever den?!

Hon visar att hjärtat slår.

Undersökningen pågår och fortsätter,
Efter 1 timme och 10 minuters UL är hon äntligen klar med KUB undersökningen.
Bebisen "vägrade" att vända sig om,
utan envisades med att ligga med ansiktet uppåt mot oss.

Jag fick ställa mig upp en gång och hoppa och skaka kroppen.
2 gånger fick jag vända mig om för att försöka få bebis att flytta sig.

Bebis höll väldigt mycket vänster hand uppe vid huvudet,
I alla fall på vänster hand hade bebis fyra små fingrar och en tumme :-)

(jag har lagt in en bild på bebis till höger av min blogg)

Risken för att bebis skulle få Mb Downs
Var innan UL 1:691
Efter UL 1:3283

Risken för Trisomi 18 är 1:23383
Risken för Trisomi 13 är 1:66848.

Så det kändes underbart skönt att veta!

Min moderkaka ligger bakåt och högt placerat.
Livmodern gick ända upp till naveln.
Bebisen var 6 cm från huvud till rumpa

Hem med mig fick jag 6 bilder gratis
och sen så köpte jag en CD skiva med bilder och någon film snutt då bebis flyttar sig, vänder sig.

Idag är jag nervös

I dag ska jag och min man iväg till ett sjukhus som vi aldrig har vart på innan,
det blir andra gången som jag åker till den staden.
Men då tog vi en annan väg, att köra dit kan väl inte vara så svårt
men att komma till Sjukhus områden och hitta rätt byggnad kan i vissa fall
bli mycket stressande för mig.

Idag är det nämligen dags för KUB undersökning,
och jag är riktigt nervös.

Berättade nyheten

Jaha!
Då jag hämtade hem dottern idag berättar hon

-Mamma idag berättade jag för X, X och X
att jag ska bli stora syster.
Och de frågade när,
då svarade jag till Midsommar..

Då har hon berättat för sin mentor och 2 fröknar.
Kunde de inte fått vart hemligt iaf veckan ut
så att vi vet att allt är bra med lillen i morgon?!

*nervösa morsan*


De är väl bara till att se glad ut, och vara stolt över liten att
hon faktiskt kunnat hålla hemligheten såpass länge.

Magen

Min mage innan, plus

Min mage 12+0

Har handlat

Jag har glömt av att jag har shoppat, dock prövade jag aldrig byxorna i butik,

men då jag väl prövar här hemma så undrar jag om

Inte byxorna sitter väl tajt? Eller de kanske den modellen ska göra?!

och om skjorta får mig att se ut som ett tält?!

Sen vet jag att jag måste köpa mig en ny kamera!!!

Fråga

Försökte igår kväll och även tidigt i morse att pröva lägga ut, bebisens hjärtljud på bloggen.
Efter den stått och "laddat upp" i en timme är den fortfarande inte klar.
Någon som vet varför det blir så?!

Tusen tack!

Tusen hjärtligt TACK till er som kommenterar.

Det betyder så mycket och gör mig så glad

att de finns någon som skriver :-)

Natten och lite vardags lyx

Vaknade trött som bara den i morse, tittade på klockan 08:45.
Visserligen har jag vaknat upp ett par gånger i natt igen, och fått gå upp.
Men även blev väckt av min mans 5 olika alarm signaler på sin telefon vid 5 tiden i morse.

Vaknade med lite frossa, ont i nacken, ryggen och höfterna.
Min dagliga huvudvärk samt illamåendet som återkommit.
Läste någonstans att symptomen kan återkomma?!
Men inte trodde jag att de skulle ske.
Men någon magsjuka har de ju inte brutit ut ännu på alla dessa dagarna,
Minskad aptit och fått lite avsmak från vissa saker.
Igår kunde jag inte ens laga middag.
*skäms*

Idag var dottern och jag ute i mataffären och köpte hem lite mat,
då passade jag även på att köpa WELEDA´s Havandeskapsolja,
Får vi väl se om den kan göra underverk, eller kanske minska eventuella nya bristningar.
Annars är det skönt att få smörja in min mage, och även min man göra det ;-)

Passade även på att unna mig den nya Gravid tidningen.

Tårögd...

Fick idag hem vår Angelsound som vi köpt.
När mannen kom hem la vi oss i sängen med hörlurar på oss.
Hörde mig själv, och letade en liten stund.
Lite mer till höger,

pick,pick,pick,pick

hjärtat slog på som bara den.
Hjärtat kunde man inte missta sig på.

Jag blev helt tårögd..

Halvt fira

Idag får jag väl halvt fira, eller vad säger ni?!

För riktigt fira ska vi förhoppningsvis kunna göra på Fredag,
efter KUB/NUPP undersökningen.

Har idag tagit kort på magen, får se om jag vågar visa bild.
Får i så fall leta upp en bild från innan så man ser skillnad

Har fått vad jag kallar det för Graviditets huvudvärk,
huvudvärk i stortsett varje dag.
Inatt har jag sovit jätte dåligt, vaknat och fått gå upp och kissa ca 4-5 gånger.
Vridit och vänt mig, haft ont i höfter och lite i ryggen.
Sen har jag haft illamående de 2-3 sista dagarna.

Sammanväxningar

Min man körde in mig efter att Vårdcentralen gjorde bedömningen.
Sköterskan ville först sätta mig till kirurg, men i och med att jag var gravid tyckte han att jag kunde gå till gyn först.
Fick komma in, de tog blodtrycket, temp, sänkan och urin prov och kallade på läkaren.
Efter en stund kom han, varför ska "alla" vara så konstiga genom att ifråga sätta
Om jag är gravid, då jag säger jag är gravid och de står på min anmälan.
Med mera.

Jag visar vart jag har ont, och förklara att de känns precis som om jag har en stor cysta.
Han känner på magen, han gör en gynundersökning och sen kollar med VUL.
Då är ultraljudet halvt sönder, så tog man med staven så såg man bara halva sidan på skärmen och bara en bit av bebis.
Han skulle ta vanliga UL apparaten, den fick han "hel bild" med.
Kollade och skulle se om han såg något, men han sa att allt såg bra ut i magen.

Utan förklarar att det jag känner är säkert sammanväxningar i från operationer.
(Nog för att min gyn läkare och kirurg sagt att jag kan känna av sammanväxningar senare ifrån Februari -10 operationen)
men visst är det inte omöjligt att känna av alla andra sammanväxningar från alla operationer.
Men det kändes lite konstigt, konstigt att smärtan kan göra så otroligt ont.

Jag får väl vara nöjd med svaret, och ta mina Alvedon och vila som han sa åt mig att göra.

vaknade med smärta

Vaknade med att ha ont på vänster sida av magen. Har försökt orka komma i väg men tyckt att de gör för ont. Reser jag mig upp gör det ont, ligger jag helt still är de rätt okej. I bland kan jag känna av dovt ont att bara andas. Rätt skönt att ha benen böjda uppåt då jag ligger på rygg men gör ont om jag rör dem. Gör väldigt ont att resa mig från liggande till stående så att de tar ett tag innan jag kan stå upprät. Gör ont om jag ligger på vänster sida. På ett sätt skulle de vara skönt att få komma in att någon kunde kolla upp vad som står på. Har tagit 1gram alvedon men inte hjälpt något. Men jobbigt att köra in och särskilt då de snöar.. Jag vet inte hur väg laget är. Jag vet inte om jag orkar sitta på akuten. Då de är så skönt att ligga i sängen. Men jag blir lite nervös då jag inte känner igen smärtan. Jo lite känns som då man har en cysta på äggstocken. Känns nästan som något vrider sig på ett ställe. Känns ju pinsamt att komma in och troligtvis få träffa en gyn läkare.

Oron från starten

Ibland tvekar jag, står allt rätt till?!
Varför mår jag såpass bra för? och andra fortfarande har så mycket symptom?!

Tankarna mal, och ibland är jag extra mottaglig och börjar tänka.
Sen då de börjar bli för mycket, börjar jag att tänka att
han där ovan kanske vill att jag ska få må så bra som möjligt nu?

Och att min uppgift nu är att våga finna en tro på det goda,
att de faktiskt står rätt till.
Att våga växa som människa inom mig.
Kanske har jag lidit tillräckligt med fysiska besvär och sjukdomar,
så att jag blir skonad nu att inte må så fruktansvärt dåligt?!

Men idag hade jag önskat att vi hade kvar vår tid till privat kliniken på söndag.
Men jag ska försöka vara stark!

Först strävade jag som en tok efter detta efterlängtade plusset,
Trodde att bara jag får det så är allt frid och fröjd.
Men olika sorters oro, funderingar bytte plats med varandra.
Trodde att jag skulle klara detta så mycket bättre, än vad jag har gjort.
För det var så mycket svårare än vad jag kunnat ana.

Först var det nedreglerings spray,
Sen börja med sprutorna, då började en "oro" att jag inte skulle
få tillräckligt många bra och fina blåsor.
När man plockat ut äggen, började den andra oron
Kommer de att bli befruktade?
Kommer de att dela sig?
Kommer jag att få något ägg tillbaka?!

ET dagen kommer, ingen har ringt i från kliniken (ÖK)
Beskedet att 1 ynka ägg är bra, och är max 10% fragmenterat
delat sig bra och gjort AHA på.
Alla de övriga äggen bara fått kasseras.
Får se på lilla embryot på en stor Tv skärm som de förstorar upp till maximalt.
När de zoomar ut inser jag hur litet de verkligen är.
Och vara så litet inser jag fakta hur skört allt är!

Sen börjar oron, kommer embryot fortsätta att dela sig?
Kommer de att fästa?
Tanken att veta, att vi inte denna gången heller fått något till frysen
gör ruvardagarna lite tyngre.
Jag frågade en Embryolog om procent chansen att lyckas detta
försök vi gjorde.
Och fick siffran ca 31%
Dumt att fråga, jag skulle ha låtit bli.
Började analysera procenthalten
Och kom fram till i min tröst
hur mycket vi än älskar med varandra så är vår procent 0%
när i cykeln vi än gör det.
Nu har vi iallafall fått 31%

Siffran var tung på något sätt.
Jag ångrade mig så att jag frågade.

Allt som ruvardagarna gick, så hade jag inte samma glöd
positivitet som första försöket.
Hoppet sjönk, självförtroendet fick sig en rejäl törn
Jag hade målat upp mig en bild
från att vara steril, till att göra IVF så skulle de ju bara gå på första försöket.

Började att tjuvtesta redan på RD 5 av 15 dagar, Minus.
Jaha!

RD 7 ultra svagt +
och så fortsatte resan.

Att tjuvtesta var egentligen dumt,
men jag var bara tvungen att följa utvecklingen vad som hände.
Sen att mitt speciella graviditets symptom kom så
var de svårt att motstå att testa.

På TD får jag plus, svårt att förstå fast jag har testat så många gånger redan.
Glädjen blev mer en ny oro,
allt efter dagarna gick, och sen invänta dagen som vi skulle till kliniken
var jätte jobbiga.
En rejäl oro, finns de ens något där överhuvudtaget..
Jag höll andan i många dagar,
jag ville få vara så glad, ville verkligen få tillåta mig att vara glad.

Dagen då de var dags att komma till kliniken mådde jag illa av oro och jag
satt och skakade.
Han bekräftar en levande graviditet.
Ska jag vara glad nu?!

Gratulationer som innan har kommit har vart
-Grattis vad roligt, hoppas det inte blir missfall!

Vad tusan är de för en gratulation?!

Hela tiden önskade jag att de som visste,
skulle våga tro för mig.
Tro och hoppas då jag inte har vart stark.

När vi fick se en liten bebis där hjärtat slog
så insåg jag hur liten den egentligen var.
Där med kom insikten hur skört allt är.

Sen nu vandrar jag till en slags mållinje nu
där man börjar passerar de kritiska veckorna.

Snart kanske även sjukvården kan sluta med
kommenterar att det är skört än och man måste ta de lugnt?!
Den dagen då folk runt omkring slutar att sända ut signaler till mig
att de inte är så skört den dagen kanske jag fullständigt kan andas ut?!


Jag är glad för de dagar och stunder då jag får vara så glad och positiv.
De stunder jag är en stark människa :-)

Jag trodde att det skulle vara lite enklare,
men troligtvis är det så
Det man så innerligt längtat efter
och det man så högt älskar
Är man så otroligt rädd om.

Något jag inte förstå mig på är min psykiska spärr,
rädslan att låta någon få se att jag är gravid
här jag bor.
Rädd för om de skulle gå fel, att ingen igen ska få se att jag inte "lyckades".
Jag är en person som lätt trycker ner mig själv,
klankar ner.


Finns en låt som jag tycker är rätt fin, tagit bitar ur texten
som förklarar hur allt kan kännas ibland.


Sen en tid tillbaka har jag varit trött
Försökt att vara allt på samma gång
Så mycket man kan göra och borde och vill
Mitt i allt så ska man räcka till

Sen en tid tillbaka har jag varit tom
Och försökt att hitta spår som leder rätt
Ja det finns så mycket måsten att vara bra på det man kan
Och mitt i allt så ska man vara sann

Och allt som är bra med mig har jag förmågan att glömma bort

Sen en tid tillbaka har jag varit tyst
Och försökt att känna efter hur det känns
Ja man gör som alla andra och försöker att bli van
Men jag har tröttnat på att vara likadan

Sen en tid tillbaka har jag känt mig svag
Och försökt att vara nån till lags
Ja man kämpar för en plats som passar både här och där
Och snart har man glömt vem man är

Och allt som är bra med mig har jag förmågan att glömma bort

Sen en tid tillbaka har jag tänkt såhär
Och insett att jag måste börja om
Ja jag har kämpat för en plats som passar både här och där
Men snart ska jag hitta den jag är

Och allt som är bra med mig har jag förmågan att glömma bort


***************************************************

Må så gott, och ta vara på dig!

Avslöjad

Min Pappa ringde mig i Måndags 29/11 erbjöd oss att få följa med på All inklusive resa i Maj.
Så att jag får fråga läkaren först.

Igår den 1/12, och bad mig höra med läkaren om jag kunde följa med på semestern.
Jag frågade när de hade tänkt att åka.
Svarade 13-20 Maj.
-De blir nog för sent svarade jag.
Försent för vad då, svarade Pappa.
För nära förlossningen!

-Är du gravid?!
Då får jag lov att gratulera,
När blev du gravid då?!

Tok!

Men de är synd att vi inte kommer att kunna följa med,
Fick tacka nej till resan i Maj i år med, då höll jag på med IVF nr 1.
Missar en trevlig vecka med alla samlade.
Och födde jag i V. 38 vågar jag inte komma hem i vecka 36 ca!


Min mamma vill jag inte berätta för, men hon misstänker och de får hon göra bäst hon vill.
Och är hon redan säker så får hon vara det.
Vi kommer troligtvis berätta för Svärföräldrarna nästa helg, om allt visar bra på KUB.

Idag då jag skulle ut i snö vädret sa min man till mig igår att jag fick låna hans Termobyxor, visst.
Tog på mig dem idag, Åh som de tryckte över livmoder trakten!
Fick dra ner dragkedjan, och hade bara knappen hårt åt sittande över magen.
Skulle sätta mig ner på golvet för att hjälpa dottern ta på sina ute kläder innan dagis.
*Poff* åkte knappen upp! Dessa byxor har jag ju halvt drunknat i över magen och fått spänna åt så mycket. Nu fick jag gå med öppen dragkedja och knapp och tröja och jacka över.

Finns de mamma Termobyxor?!
Tror knappast de, men jag får väl gå med byxorna uppknäppta.

Inskrivning och ny vecka

Idag var vi på MVC,
Hon som skulle bli min ansvariga BM var sjuk,
så det fick bli chefen på stället som tog hand om oss.
Trevlig, och tiden gick snabbt.
Försökte lyssna på hjärtat men lyckades inte,
så vi fick följa med in till ett annat rum där
hon gjorde UL på mig.
Bebisens hjärtat slog, och sparkade även med benen. :-)


Jag fick tid i slutet av December för fortsatt inskrivning, till den ordinarie BM.

Enligt barnmorskans uträkningar var jag idag i vecka 12!
Precis som jag själv fått uträkningarna till.
Men som dessa tickerna bredvid, så ger de en annan dag.
Som bytdag i morgon..

När vi fick denna bonusen att få titta till liten
så har jag nu bestämt mig och redan av bokat tiden till
Emma kliniken på Söndag.
Kan hellre ha de pengarna på en ny Laptop eller annat skoj :-)
Nästa Fredag är de dags att åka ett par mil för att få reda på
att lilla "fågelungen" är frisk ;-)

Morgondagen

Idag har det vart snöstorm,
och igår hade jag planerat med grannen att vi skulle baka.
Vi bakade Lussebullar var trevligt att få sällskap.
Idag sa grannen till mig som vet att vi gjort IVF, och som inte sett mig utan jackan
sen innan jag visste att jag var gravid.
Hon sa till mig; Vad tjock du har blivit redan!
Behöver man säga till en gravid, ordet TJOCK? Kan man inte säga
vad stor du har blivit om magen, eller vad din mage har växt?!
Hon förstod att jag tyckte de var lite jobbigt, då jag helst inte vill avslöja.
Men avslöja börjar jag redan göra även om jag har en jacka på mig.

Under tiden vi bakade kom mannen hem för tidigt,
de hade fått lämna arbetsplatsen då det inte går att byta tak med så mycket snö.
Men de hade fått skotta alla ställningarna för att de inte skulle bli för tungt.
Morgondagens färd till jobbet tog 2 timmar att komma fram.

Idag fick jag en kallelse till ett annat sjukhus för NUPP/KUB,
Min läkare rekommenderade mig att köra denna stora vägen även om de var en rejäl omväg.
Men hoppas min man kan hitta bättre än mig, nästa fredag är det dags.
Så i morgon då skolor och förskolorna startar upp så får jag lägga in en förfrågan om barnomsorg den dagen vi ska iväg.

I morgon är det dags för inskrivning, hos MVC i en annan stad.
Är lite nervös, dels att det blir ett nytt ställe, ny BM och detta vädret.
Läkaren har berättat att BM är rätt tystlåten och lite "kort".
Men han sa att jag får byta om jag inte känner att jag trivs med henne, och att det
är jätteviktigt att jag får bra kontakt med den som ska ha hand om mig.

Om jag har jätte tur, så ringer inte företaget in min man på jobb i kväll eller i morgon,
så jag hoppas innerligt att han kan följa med mig.

Idag hade de fått en förfrågan i från företaget om han och hans kollegor ville följa med över en helg till Malta. Resan kommer att ske i slutet av Maj, och precis på vår Bröllopsdag.
Förhoppningsvis så föder jag inte så förtidigt, men man får väl fundera på allt.

Och på tal om resor, så fick jag ett meddelande om vi ville följa med utomlands i Maj.
Min Pappa som undrade, jag har ju inte berättat för honom att jag är gravid, hade tänkt att vänta.
Svarade att jag får se, får kolla upp vad som gäller och höra med min läkare.
Men han frågade inte mera.
Och misstänka de tror jag inte att han gör.
Jag vet inte ens vad de är för regler Resebolagen har?

Något annat jag funderar på är,
Vi har bokat in ett Privat UL på Söndag.
Slippa ta ledigt ifrån jobb, och möjlighet till barnpassning.
Men funderar på om jag ska behålla tiden eller av boka den?!
Jag vet inte hur jag vill ha det...

Vikt ångest & shopping.

Idag har vi vart i väg och shoppat lite nya kläder till mig. Två blusar/skjortor, ett par byxor och tre par trosor.

På väg hem föll snön och det blixtrade.. Har nog aldrig vart med om det innan.


Jag har börjat känna av viktångest, visserligen äter ja inte så som tidigare i graviditeten.
Men vågen har visat på plus.
Jag hade väl hoppats på att inte må dåligt över det, men fick en lite problem med de då jag innan vart rejält överviktig.
Som mest har jag vägt 96.6 kilo både som hög gravid och efter att jag blev deprimerad efter förlossningen. Jag var inte då införstådd hur mycket jag egentligen vägde, utan fick en chock efter fått se semester bilder på mig och efter de jag i samband köpte hem en våg..

På ett år gick jag ner till ca 64kilo,
då fick ja akut opereras för Gallstens anfall, blev komplikationer och jag kräktes dagligen och hann vara inlagd närmare 10gånger för smärtor.
Så jag gick ner i vikt till ca 58kg.
November 08 upptäcker kirurgerna på ett större sjukhus ett bifynd, något på min ena binjure. Efter 6månader efter de sjukhuset skrivit till mitt lokala sjukhus ringde ja chefen och klagade. fick efter någon vecka lämna blodprover. Och nya röntgen undersökningar.
Och besked kommer att de fortsätter växa, sen kom andra besked att de är osäkert resultat på en speciell röntgen där radioaktivt där man inte längre kunde lova att de var godartat, och sen då de igen fortsatt växa, min Tumör.

I februari 2010 dagen innan jag blir opererad vägde jag 52.8 kilo
Och jag var, kände mig så FET och äcklig.
Men mycket annat var jobbigt..

I April - Juni gjorde vi vår första IVF behandling.
Då gick jag upp från ca 53-54 kilo till ca 58 kilo.
Vid Minus orkade jag inte bry mig att lägga energi på att gå ner.

I Augusti börjar vi med vårt andra IVF försök och börjar nedreglera mig och då jag plussade i Oktober vägde jag nog 61-62 kilo.

Hur i hela världen har jag kunnat göra så emot mig själv?!

Och nu i vecka 11 gått upp till 65 hemska kilon!

Jag är för tusan överviktig nu.
Min man är hård emot mig att jag får inte banta,
men efter jag pratat med honom att jag nu då mitt illamående inte är kvar som innan, att jag kan sluta dricka God kall Obo'y 1-3gånger om dagen, nu har jag inget illamående att skylla på.

Jag är JÄTTE nervös att besöka BM denna veckan, är så rädd för att väga mig, rädd för att få höra att jag är överviktig.
Jag vill inte behöva tänka på detta, de räcker med allt annat.
Sjukvården har påpekat min vikt tidigare, jag vill och orkar inte höra.

Visst kan jag tänka på vad jag stoppar i mig, men banta kommer jag inte göra..
Vill inte att andra ska påpeka min vikt så som sjukvård personal om de skulle börja prata om vikten.

Jag vill inte att siffror ska få ta över min glädje till graviditeten.
Men siffrorna gör ont emellanåt.

Förlåt att jag tar upp de, de är så dumt egentligen men så ont de gör då bilden av mig som smalast fick mig känna annat.
Jag var duktig under något år sen gick de typ lite utför.

Men till sommaren kan man äta goda sallader, gå härliga sommar promenader lite mer möjligheter att kunna röra på mig.

Nu ska jag gå och lägga mig. God natt


**Uppdaterad 23.30, Jag är 158cm. Fick hjälp ett tag men denna blev sjukskriven, och fortfarande inte kommit tillbaka.. Vikten är jobbig emellanåt, därför är det skönt att få skriva av sig**

Den första drömmen

I natt drömde jag för första gången i denna graviditeten om bebis och även om bilden av 'syskon'. Livet som två barns mamma.
Vaknade upp glad, tar med mig hunden ut på morgon promenad och upp till affären för att köpa frukost. Mitt glada som jag vaknade upp till förvandlades till att att bli så rädd, arg, svettig och ledsen. Går på trotoaren med min kopplade hund. På andra sidan vägen ser jag en äldre man andra ögonblicket ser jag hans okopplade hund springer ut genom deras öppna grindar kommer rakt emot oss över gatan. Mannen gapar åt mig, 'Lyft upp din hund!' i panik gör jag de och den andra hunden kommer och hoppar upp mot min arm och hugger tag, som tur var blev de bara två märken i jackan men den klarade sig och jag klarde mig utan fysiska skador. Och min hund klarade sig. Ett par gånger hann hunden hoppa mot mig innan mannen fick tag på sin hund och sa - skadade du dig? Ja brukar inte ha min hund lös..

Jag hade tänkt göra en god frukost och berätta om min dröm men hem kom jag helt svettig och ledsen.

Första Spyan

Idag kom min första Graviditets spya!!

*urk*

Men haft de på känn, i och med att jag de senaste dagarna har fått ökad
illamående så fort jag vaknat.
Och hulkat så många dagar.



Vi har bokat in en tid till privat UL nästa helg.
Har tiden kvar, om det skulle bli så att jag blir orolig.
Dock blir det en extra taxa på 15% utöver det höga priset,
bara för att det är på en helg som vi har planerat att köra dit.

VUL och KUB

Idag var jag iväg tidigt i morse.

Hade lite värk i magen, mitt "psyke" var väl lite upp och ner.

Målat lite fan på väggen...

Sånt som jag är jätte duktig på!

Vi pratade lite innan han gjorde undersökningen,

Sen var det dags att kolla efter om vår lillamini mådde bra.

Hjärtat slog på, och den lille hade växt 9 millimeter sen i Lördags kväll..

(Visar en bild, dock ser man inte så jätte bra på den! Kolla till höger)

Efteråt ringde min Läkare ner till MVC, och de ordnade så att jag fick komma dit.
Väl där mötte jag på den BM som gjorde ultraljudet då jag väntade min dotter.
Hon tog ett blodprov på mig inför min KUB undersökning som jag ska göra.

Idag strax innan 16 tiden ringde detta Sjukhuset som jag ska köra till och fick en tid!

Att bli gratulerad

jag var på vårdcentralen idag med dottern som skulle dit,
Vi blir kallad av en som jobbar där som ska visa oss in på rätt undersöknings rum.
Vi följer med i korridoren, då hon säger

-Får man lov att gratulera? För du är väl gravid?!

Rent spontant tar jag och klappar till jacka på magen
då säger hon,
-eller är de bara jackan?!
Nej, jag är tidigt gravid..
Jag höll på att tappa hakan!
Framför ögonen på dottern,
En person som jag inte känner..

Fattar inte att man kan med att fråga..
Eller så måste det uppenbarligen synas?!
om de märks under en vinter jacka,
nog för att jackan börjar bli mindre och mindre över magen.

Vi har ändå försökt bli gravid sen Maj -05,
för alla människor är de inte en självklarhet att kunna bli gravid...
Jaja idag kom första frågan ifrån en Utomstående person!

Så nog måste de synas på mig?!

****

I morgonbitti är det dags för mig att köra in till Sjukhuset,
ska vara där redan 08:40
VUL och lämna blodprov inför KUB.

Är faktiskt lite nervös.



Usch känner mig så känslig :-(
Och jag känner av, min man märker tydligt av mitt humör!
Jag vill inte vara så känslig och inte vara så lätt irriterad.

jag vill väl inte få så delade känslor inom mig, då någon väl Gratulerar mig till
min graviditet.
Samtdigt som jag bråttas med rädslan att våga glädjas
inför andra människor.

Dagen som vi berättade för dottern.. Stora syster

Hej på er!



Här har ni en gladare människa idag :-)

Jag fick ett anonym kommentar;
Hejsvejs! En liten nyfiken fråga bara sådär =) Har ni berättat för storasyster och hur reagerade hon i så fall och om inte när tänker ni berätta för henne? =)

Det är roligt att få kommentarer, så jag tänkte berätta för er idag
och svara på frågorna från kommentaren :-)


I Lördags (20 November 2010)
Den dagen som jag fick komma in till min ansvariga läkare till Akuten.
Så var det att vi var ute och körde och dottern var ju självklart med.
Och då allt blev bestämt då vi alla var ute, så fick hon följa med.
När läkaren kom och mötte upp oss, sa han att vi fick följa med upp till
Förlossningen.
Och det ordet känner dottern igen.
Under de senaste 2 åren har ju dottern väntat och längtat så efter ett syskon,
för att avleda detta under årens gång, har jag försökt att berätta och visa henne
vart hon själv var född, hur det ser ut utvändigt, vart man går i Sjukhuset för att komma upp dit där man föds.
Så då vi gick dit, blev de en del tankar och funderingar,
Varför vi var där.
Även om hon och Pappa fick vänta utanför.

Och vem min läkare är vet hon, och vet att han försöker hjälpa mamma de vet hon.

Jag skrev för några inlägg sedan om en "pinsam" sak som hände under helgen.
Vi kan väl egentligen börja där..
Jag och dottern hade duschat, och då hon sitter i vår säng och jag ligger ner i sängen och vilar, har dock inte hunnit ta på mig Bh och tröja.
Snabb som bara den kommer dottern fram och ska busa med mitt bröst, som hon vet att hon inte får.
Ur bröstet kommer vätska, hon skiner upp och säger
-Men mamma, du har ju mjölk i tutten!
och frågar, har du en bebis i din mage?!

Åter till Lördagen, på morgonen så kommer dottern fram till mig och klappar min mage.
Mamma vilken stor mage du har, är det en bebis där inne?!
Du har ju mjölk i tutten ju..

Sen att få följa med "Bebis" doktorn, till stället där bäbisar ska födas.
Ut kommer en glad, nästan gråtandes mamma.
Höll mannen i ena handen och dottern i andra.
Vi sätter oss i bilen på väg hem, då frågar dottern mig.
Mamma vad sa doktorn?!

-Vet du hjärtat, Läkaren sa att jag hade en pytteliten bebis i min mage.

Då sa hon, Vad bra mamma att jag visste de.
För de var väl tur att jag köpte så fina bebis kläder!

(de var nog dumt att säga något såpass sent på kvällen! Ha ha)

Sen i Lördags har dottern velat kolla i Gravid tidningar,
Frågar mig varje dag,
-Hur är det med dig mamma?!
Hur stor är bebisen nu?

Hon är väldigt mån om mig, håller mig gärna i handen, så att jag inte behöver gå så fort..

I går kväll kom hon fram till mig, Mamma som din mage har växt!
Hon undrar mycket, som när hon kan känna bebisen sparka med mera.
Hon är en klok liten tjej!



Jag kunde inte komma på något annat sätt att berätta för henne, för jag var så själaglad i Lördags. Det sprudlande inom mig.
Gladare än jag någonsin vart under tiden, gladare än då jag plussade..

Negativ

Idag är jag så trött och orkeslös, har ont i rygg och foglossnings ont.
Var dumt att gå upp för en liten pall, och hänga upp gardiner igår.
Regnet bara öser ner, det känns så grått.
Vill bara krypa ner i sängen, se på något bra på Tv.n
äta något gott om de är något gott som jag ens kan komma på
som skulle vara gott att äta.

Har inte orkat förbereda eller ens tänkt tanken på vad jag ska laga till middag idag.
Dottern har slängt saker över allt i huset, men orka städa och plocka undan allt..

Blää Pisse-måndag!

Besked från gårdagen.

Vi kommer till Akut mottagningen, och fick besked att vi skulle sitta ut efter att jag anmält mig.
Sen kommer en sköterska ut och meddelar att läkaren kommer ner och hämtar oss.
Efter en liten stund kommer min ansvarige läkare, och bad oss följa med till förlossningen.
Dottern och min man fick vänta utanför, då det enligt läkaren var ett väldigt litet rum.

Det kändes på något sätt bra för mig..



Läkaren börjar säga att den andra läkare sa att allt sett fint ut, hjärtat som slog.
Men jag säger till min läkare att jag kan inte vara i den vecka som han fick det till via VUL.
Och är bebis så liten som han fick de till så stämmer det inte!
Sen berättar han att då jag ska till honom i veckan så ska jag ta mina blodprov som måste tas innan KUB. Remissen skulle en Barnmorska ordna till mig, men sa till honom att jag har ingen än.. Utan fått en tid den 30/11, då jag sköt upp besöket i två veckor.



Han gör VUL, och det första han säger är; -Oj, som den har vuxit sen sist! Och titta här XX, den "vinkar" åt dig, och vände skärmen åt mitt håll.

Där låg en bebis, som rörde armar och huvud, ja hela den rörde sig.
Hjärtat slog för fulla muggar.
Sen återstod mätningen....



Han mätte, och sen vred han staven till annan position och så en tredje gång.

Varje gång får han samma resultat, och ett resultat som motsvarar exakt den vecka jag är i,
dvs vecka 10 och INTE vecka 8!!!

Jag var så nära på att börja gråta, så herre gud!
Han sa till mig, att han blev orolig och förstod att jag blev väldigt orolig efter hans mått
För en IVF patient kan man inte flytta så!

Nu är vi båda Lugna och inte minst JAG!
Jag känner mig TRYGG nu, efter detta VUL.
Jag förstår inte hur läkaren kunde få mig så tillbaka igår efter mätningen,
sen rapportera att allt såg bra ut till min läkare.
För en vanlig patient kunde jag köpt detta att de flyttar en hit och dit i veckorna,
men inte då jag vet när befruktningen skedde exakt!




Jag har mått otroligt dåligt idag, haft en rejäl ångest och gråtit.
Nu känns det som jag har framtidstro, och kanske till och med börjar våga tro på
att det denna gången ska få lov att gå bra..

Akuten * 2

Har fått tag på gyn läkaren nu. Den ansvariga 19.50. Enligt rapport han har fått från den nye läkaren som undersökte mig igår såg allt bra ut. De som han inte nämnt är hans mätning av hur långt gånget jag är. Det blev iaf bestämt att jag skulle komma in direkt till akuten i kväll. För läkaren behövde kontrollera om hans mätningar verkligen stämde. Jag önskar och hoppas att han hade fel. Men med mina vanliga otur så vet jag inte hur höga förväntningar jag har.

Jag har gråtit idag.
Nu har jag en stor klump i magen av oro.

Vad händer, innebär de om fostret är för litet?
Usch.
Är snart där, min man kör
Det är så mörkt ute, allt är svart.

Läkaren har förberett gyn att jag kommer så jag ska gå in direkt.

Finns det någon där uppe, så hoppas jag han är med oss i kväll

Akuten

Igår åkte jag in till akuten, då jag tycker mitt illamående börjar ge med sig, haft den speciella svidande känslan i underlivet.
Tyckte allt kändes dött.

Fick vänta lite mer än två timmar.
Träffar på en yngre manlig läkare.
Tyvärr får jag inte reda på så mycket som jag funderade över.
Mer än att illamående kunde börja ge med sig..

Han gör en gyn undersökning och de såg bra ut.
Han gör VUL, länge. Svårt att få in en bild. Och berättade de var gamla apparater de har..
I fråga satte om man inte ska ha en bra apparat på en akut mottagning men fick inget svar.
Hjärtat slog, men enligt apparatens längd är jag inte lika långt gånget och de finns ingen möjlighet att jag är så kort gånget, då man gör ivf finns de inte samma möjligheter att de kan skilja sig så som nu.

Jag känner mig inte lugn med detta!

Läkaren sa, du har en liten levande bebis i din mage, och de här ska gå bra!


Varför är jag så ledsen och orolig?
Det är inget roligt.
Jag försöker vara glad.

Nu väntar jag på att min läkare ska ringa mig som han sa att han skulle göra.. Frågan är bara när?!

mina tankar

Den här graviditets veckan har hittills känts som en dö vecka.

De senaste två tre dagarna tycker jag att mitt illamående har minskat, vilket är för mig psykiskt jobbigt.
Som tur är ringer min gyn läkare mig under Lördagen.
Får se vad han säger, om jag ska komma in i morgon eller kan vänta till Torsdag?!

Om jag slapp oroa mig att mina symptom börjar avta så hade jag vart väldigt glad.
Njuter rätt mycket varje dag men att ha min oro för symptom som inte är dem samma som innan, drar ner den positiva känslan.

Det är inte vår tur att förlora vår lilla.
De är inte min tur att bli opererad eller skrapad igen.
Jag har vart med om tillräckligt sen 2007.
2 skrapningar och 6 operationer.

Det är vår tur nu.
De är nu min själ ska få bli hel.
De är min tur nu att få upptäcka att de finns ett liv en hälsa utanför operations bordet.
Det är vårt barns tur nu att få bli en stolt stora syster.
Kanske kommer vänner tillbaka till mig då de märker att jag är glad och inte minst frisk.
Alla utom 1 försvann från min sida då jag blev sjuk.

Önskar mina läsare en trevlig helg!

Utveckling

Nu mera kallas vårt lilla liv inte längre för Embryo,
nu heter det Foster.

Så nu är jag foster mamma! ;-)


Har fortfarande den lite svidande känslan i underlivet till och från.
Inga blödningar.
Illamående till och från
Och brösten ömmar vid beröring.
Vätska kommer fortfarande i från "humle & dumle".


Igår var jag jätte sugen på två saker,
Det ena var Polkagris käppar
de andra är en speciell efterrätt
Vaniljvisp, Maränger och frysta bär och in i frysen
Mmm en blandning mellan sött och surt!


Igår fick jag mail från min mamma, som inget SKA veta om
min graviditet.
Första mailet frågade hon mig om jag ville ha lite kläder i stl.36.
Tackade artigt, Nej tack, jag har tyvärr gått upp i vikt.

Får sen ett mail, om det kan bero på att jag har en "bebbe" i magen?!
Jag får faktiskt smått panik,
Jag vill inte berätta, de betyder bara otur att berätta för henne!

Jag mailar tillbaka och skrev;
Efter ca 6 månaders hormon behandling i år, så har jag gått upp i vikt!
*Sen kom jag på att hon kanske har sett att jag vunnit 4 bud på min mans Tradera konto,
om hon kunde ha vart där inne och snokat?!

Jag var totalt gråt färdig igår, mesta dels av detta med min mamma,
sen var jag ledsen då jag kramade om min man, bad om förlåtelse att jag inte orkar fixa här hemma som jag vill och att jag är så trött!
Han kramade om mig och sa, men vi tar det tillsammans till helgen.
Vad hade jag gjort utan honom?!
Jag låg i sängen från 19 tiden, sen somnade jag efter 22.

Känner mig lite taskig mot honom att han får sitta uppe ensam nu för tiden.
Men han tycker att jag ska gå och lägga mig, då jag är trött för att jag behöver det.

Mer Shopping

Detta hittade även vår dotter, och vi kunde inte låta bli!

Har försökt att justera bilden,

men den ville inte vända sig rätt även fast de var rätt innan jag överförde bilden.

Shopping

Detta hittade dottern i helgen,

då vi var ute och shoppade.

Jag tror att dottern och jag kommer att bli farliga tillsammans i affärerna,
då vi berättar för henne.

En månad..

I dag är det 1 månad sedan som jag hade testdag.
Tiden har gått undan rätt fort,
Men det har vart en väldigt jobbig period.


Och är det fortfarande!




07.55 Ringde min Gyn läkare mig
blev bestämt att han ringer mig på Lördag.


Jag får bara hålla tummarna att allt är som det ska vara,
försöka härda ut den jobbiga psykiska pressen.
Har haft växt värk i livmodern idag, kanske inte så lägligt i de tidpunkter
min tro är som svagast.

Genom att inte åka in, så fort allt känns jobbigt
så kanske jag blir lite starkare för var gång?.

Jag ska försöka härda ut dessa tio dagar som det är kvar
tills jag har tiden till läkaren.

Läkaren avslutade samtalet genom att säga att det Låter riktigt bra!
Genom att jag mår illa till och från,
Att mina bröst gör ont vid beröring och
där kommer vätska ur dem.

Tro, försöka tro
och försöka tillåta mig att vara lite glad.

Jag hade lovat mig att försöka njuta varje dag,
men hela dagar det klarar jag inte.
Men de stunder jag kan de, så stärker det min tro.

Tid för lugn och ro

Har låtit mig ha helg, låtit mig ta det lugnt.
Tid att lugna ner mig.

Har under ett par dagar haft svidande känsla i underlivet.
Vilket väcker jobbiga minnen, som TUR är har de inte vart i den smärt känslan som de har vart de gånger som jag förlorade mina graviditeter.

Känns mer då jag sitter ner.
Försöker intala att de är livmodern som växer.
Men de är en del i frågasättningar till mig själv med hur jag tänker och känner.
Jag försöker att inte känna efter, men de är inte lätt jämnt.

Jag sökte i all rädsla min gyn läkare i fredags efter middag. Skrev känslan och att jag var rädd, nu är ja rädd att han ringer upp mig.

Att jag åter igen stör honom.
Då jag får panik så kan jag inte tänka på samma sätt. Men de hade vart skönt att få något svar..

Igår blev jag berörd uppenbarligen, vi satt och kollade film igår och de föll ett par tårar. Har jag blivit blödig?

Idag var vi och shoppade lite, vår dotter är ovetande men hon fann två par söta strumpor och två tunna 'mössor' som passar perfekt till sommaren.
Hon ville köpa detta om vi skulle få en bebis någon dag, annars ville hon ha dem till sina dockor.

Något annat genant inträffade idag, som dottern fick syn på.
Kanske tar jag de en annan dag eller så låter jag de vara.

Nu är klockan snart 21, och ska snart gå och lägga mig.

Psykisk bearbetning

Jag har påbörjat något som jag kallar för Psykisk bearbetning..

Det innebär att jag har börjat att trappa ut min Progesteron, i från att ha tagit 3 stycken
om dagen, till att nu har gått ner till 2.
Jag hoppas och önskar att jag ska klara av detta psykiskt..

Jag har sett mina progesteron, som livboj till det lilla livet..
Slutar jag, så slutar liten...

Vill inte skriva ordet, vill inte tänka de tankar.
Men det är svårt, det gör att jag blir lite orolig
men den oron kanske kommer att lätta så småningom?!

Mitt mål är ju att lyckas sluta med dem fram till jag ska till läkaren
nästa gång.

Jag vill klara det på eget initiativ!


Jag har kommit på att jag har nog lämnat husets väggar, för att ge mig ut med bil
totalt 3-4 gånger kanske på snart 3 veckor!

Jag känner att jag ringer och sms:ar inte vänner, familj som innan.
Jag är så in i norden trött.
Känns som jag måste spara på mina krafter.

Jag vill ha kontakt med människor, vill träffa vill umgås
vill ringa vill sms:a.

Men vissa som jag träffar, förväntar sig att jag jämt ska köra till dem.
Där är mitt ena hinder nu, då jag är så trött.
Orkar jag inte köra, så är det INGEN som kommer.
Ingen att träffa.

Om jag träffar någon, är jag rädd för att bli tillfrågad om jag har blivit gravid.
Jag vill inte svara nu egentligen.

Ringa till vilka?!
har inte många som jag kan ringa till, den som hör av sig till mig
och håller kontakten med mig, som nog är den enda är min pappa!
Sen ringer väl någon läkare ibland.

Jag känner mig såpass trött, att jag inte orkar att ringa
och jag vill helst egentligen berätta för min pappa,
men det blir stop!
Jag vågar inte ännu, jag har ingen aning om hur jag ska berätta det.
Då han med all sannolikhet inte vet om att jag gjort en ny ivf behandling.
Jag hade honom och min ena syster på besök förra helgen.
Kanske la han märke till att jag var lite mer rundare runt magen?!
Ingen aning.

Jag sms:ar med en kompis ibland,
Ibland sms:ar svärmor, ibland vill hon att jag ska ringa upp henne.
Men då blir jag irriterad på henne.
Vill hon oss något varför kan hon inte ringa oss?!


Så mitt kontakt nät består av
*min kompis som sms:ar
*Svärmor som sms:ar ibland.
*Min pappa som ringer
*Kanske någon läkare ibland som ringer.

I bland känns det tomt, men det är svårt att hitta en V Ä N
som ser det som bådas uppgifter att ta sig till och från varandra och inte bara en som jämnt ska köra iväg.
ibland blir saknade förstor, och jag sväljer de.
Men ibland glider man ifrån varandra.

Vad ville jag nu egentligen med det sista om vänner?!

Jo, kanske att jag är så oerhört trött att jag har svårt att upprätthålla
vänskap och kontakt med familj som jag önskar..
Det gör mig ledsen att känna mig så trött och på köpet så ensam.

Tack och lov har jag min dator, som vän.

Men min största och älskade vän är min man,
han sviker mig inte, han finns där för mig även om jag är så otroligt trött och gråter av trötthet!
Han vet vilken saknad jag bär, men han vet vad jag lätt kan anpassa mig till saker som kan kännas så ensamt, allt blir ju tillslut en vardag..
Så om jag sitter och har kvar en sms vän utöver familjen
så är jag så otroligt tacksam för att det finns en vän i mitt liv!

Kanske kan mitt liv någon dag berikas med vänner, om så bara internet vänner.
Men vänner i de olika sorter är så väl uppskattat.

Det var mitt livs bästa beslut att lämna allt för kärleken, men det kostade sitt pris!
och mindre lätt var det att komma som ny in i ett ställe.

mvc och bröst

Ny vecka igår, eller idag..
Allt beror på hur man räknar.

Idag har jag äntligen fått tag på MVC
har innan ringt och försökt få tag på dem, via "mina vårdkontakter"
som de stod på min kallelse att jag kunde kontakta dem på så sätt.

Idag då jag får tag på dem, så säger dem
Men via har inte det systemet!
Hm inte så konstigt att jag inte hittade dem ;-)

Idag har jag i allafall fått om bokat till två veckor senare.
så nu har jag läkar besök den 25.e
och MVC den 30:e.

Passade på att fråga om min vätska, men de var inget ovanligt.
Utan kan bli så av alla hormoner.

Idag är mina bröst väldigt ömma mot beröring, vilket brösten inte innanhar vart i den utsträckningen

Efter allt detta med brösten, så har de fått mig att känna mig mer lugn för tillfället.

Oj oj

Märkte idag att det har börjat komma vätska ur mina bröst..
Tidigare än då jag väntade dottern.

wow, eller vad säger man?!.




Min Gyn läkare ringde upp mig nyligen, då jag lämnat meddelande via vårdkontakter.
Han sa åt mig att försöka lyssna på det positiva som han sa igår, och försöka att inte oroa mig.
Skulle min oro bli för stor så får man kolla över tidigare tid då, annars har jag tiden i om 16 dagar.

dagen efter

Jag känner mig så yr emellanåt,
illamående och trött

Mitt ansikte är prydd med finnar/pormaskar
Brösten ömmar


Ryggen knakar, och jag hör flera gånger om dagen då jag reser mig upp hur kota efter kota i ryggen knakar till.
Känner mig fet, och ful i ansiktet
Är så yr ibland så de känns som om jag åkt karuseller, mot min vilja.

Men jag är glad!

Jag känner mig bättre till mods vad de gäller mitt egna mående och egna tankar.

Men allt för ofta får jag läsa om människor som jag följer
att något går fel, eller har totalt gått fel.
Det gör så oerhört ont inom mig, önskan att vilja kunna göra något.
Om jag kunde trolla!



**********************
Igår pratade jag med min gyn läkare lite om min oro kring missfall,
han berättade för mig;
De patienter som han möter på som gjort ivf, som kommer till honom i liknande vecka
till honom att han mött på att de funnits dem som det inte fanns ett foster i, eller där fostrets hjärta inte har slagit.
att många gånger att de mesta brukar få ett slut här, och aldrig fått se något hjärta slå.
Att där brukar de flesta graviditeter sluta.

Att för var dag som går, är ett steg i rätt riktning.

De var också där som min Albyl Minor medicin kom in, att jag skulle fortsätta på den till
tolv fulla veckor.
För att förhindra eventuella små blodproppar.




Jag önskar att jag kunde varva ner helt och hållet,
visst njuter jag största delen av mina vakna timmar.
Min blog har jag för att ventilera mig.

Läkar besök

Så då har jag vart iväg och träffat min gynläkare.

Jag fick göra VUL som planerat, och bebis hjärta slog fortfarande *jippi*
det var dock väldigt svårt att mäta bebis, svårt att få till bra bild.
Men då hjärtat slog så tydligt, så fanns det inget att oroa sig över.
Till och med jag såg att hjärtat slog tydligt.

Gulesäcken var inte kvar, så moderkakan höll på att bildas.
På min ena äggstock såg han en gulkropps cysta, som där skulle finnas
för att kunna ge bebis de den behöver till moderkakan tar över sen.
Ingen vätska i buken.

*Jag ska ha trappat ur mina Progesteron till vecka 47 dvs ca 2 veckor till.
*Jag ska fortsätta med min Albyl Minor, så gör vi upp en planering kring denna då vi ska ses nästa gång.
*Jag skulle kontakta hjärt mottagningen, angående arbets EKG.et, och boka in en ny tid efter tolv fulla veckor, så jag ska ta allt lugnt fram till tolv fulla. Sen kunde jag göra detta om inte Hjärt mottagningen hade något att säga om att jag gör detta och är gravid.
*Jag skulle om boka MVC besöket till veckans efter att jag vart hos läkaren, om jag själv inte ansåg att de var viktigt för mig att skrivas in så tidigt.
*Läkaren skulle skriva en remiss till något sjukhus angående NUPP/KUB, och nu blev det bråttom. Han skulle kontakta ett sjukhus en bit här i från, vi får se vad dem säger..

Sen ska jag tillbaka för nytt VUL och planering den 25 November.

Avslöjad

*SUCK*

Jag kan inte ljuga, jag är så totalt värdelös.
Mötte på grannen som från en början visste om att att jag skulle göra mitt, vårt andra IVF försök idag.
När hon frågade kunde jag inte hålla masken!.

Blir smått irriterad på mig, jag vill kunna ljuga.


Hon sa att de var ju roligt, och hon håller tummarna för att allt ska gå bra
för allt är så tidigt..

I praktiken är jag tidigt gravid,
i min hjärna, i mina tankar och drömmar är jag längre.
Jag har många planer.
Jag har kommit "långt" i min graviditet,
jag har ju firat de gånger då de har gått fel innan, har passerat.



Om och om blir jag påmind om hur allt är sårbart och hur lätt det kan gå fel.




De är ta mig tusan inte lätt att vara "ny gravid",
ha förlorade graviditeter i bagaget
och samtidigt försöka våga TRO och HOPPAS


Då folks kommentarer kan vara liknande;
-Åh Grattis, hoppas allt går vägen så det inte blir missfall..

Sånna kommentarer kan jag vara utan.

Men det är inte så lätt att stå där och våga säga ifrån,
allt för att inte verka otrevlig.
Något som jag är VÄL medveten om, är hur skört allt är.
Som IVF patient,
gå igenom och få se ens lilla embryo innan det sätts in
i livmodern

Få se en kraftig förstoring av embryot, se som i mitt fall ett Fyra celligt embryo..
Då sen Embryologen zoomar ut och det lilla som jag ser på deras stora skärm är typ
lika stort som detta < . >




Men den lilla pricken, var för mig så älskad från första stund jag såg den.
Fantastiskt!



Min lilla prick var den enda fina som fanns kvar av alla ägg, den finaste och bästa.
Även fast jag fick ut fler ägg som befruktades och delade sig, så var där endast
1 Guld ägg som kunde sättas tillbaka, de andra fick kasseras.



Jag har framtids tro, jag känner mig gravid och sen min enormt svullna mage ger mig en sådan gravid känsla, samtidigt som mitt ständiga illamående är i full gång.
Det gör mig glad, det gör mig hungrig både som gör att jag mår illa om jag inte äter, och mår illa om jag äter och inte minst
-Illamående bara av att tänka på måltider!

Jag vet att jag inte har en riktig "bebis mage",
Men min mage är för mig en bebis mage, då min mage reagerar precis så av den anledningen
att jag väntar en bebis!.

Och jag njuter, samtidigt som jag inte alltid uppskattar att min mage är så svullen
då jag vill dölja och inte berätta.

Morgondagen

I morgon bitti ska jag köra i väg till Sjukhuset, träffa läkaren och göra VUL igen.
Hoppas allt står rätt till.
Idag väntar en promenad med familjen i solen som skiner idag första gången på en vecka.
Våra gäster åkte strax innan 07 för de kom vidare i SM finalen. :-)

Ha en skön Söndag.

Läkaren

I morse ringde min älskade läkare mig!!
Tur jag hann att vakna innan han ringde.

Han bokade in en tid till honom på Måndag morgon den 8/11
för att prata och en kontroll.
Vi ska på Måndagen lägga upp någon plan.

Han tyckte vi skulle lägga in lite extra kontroller
för att jag skulle må så bra som möjligt och vara mer lugn.

-Tack!


Under denna lov veckan så har dagarna sniglat sig fram,
ska verkligen bli skönt då allt startar upp som vanligt igen,
då känner man att dagarna går undan rätt så bra.

I helgen väntar vi besök av två från min sida, det ska bli jätte trevligt att träffa dem
Träffade dem senast i Juli.



Mår små illa från det jag vaknar och under dagen, i bland är de mer kännbart.
Hoppas jag kan må så bra som möjligt under helgen, vill helst inte avslöja mig.
Värst blir illamåendet då jag måste tänka på middagar.
Som tur är ska vi ut och äta i morgon.

Jag misstänker att min bröst har blivit lite svullna om inte två av mina Bh:ar har krympt?!
Ska pröva de andra i min garderob, och se om de är samma sak.
Det är inte speciellt snyggt om brösten putar ut från bh:n..

Vad dessa första veckorna är psykiskt påfrestande,
dum som man är läser man om andra ny gravida, vissa verkar ha symptom *20!
Samtidigt är det så skönt att kunna ha något "gemensamt"att läsa om.
Men då min tro inte är lika stark, då jag faller ibland vissa dagar
så är det jobbigt.

Jag är väl extra känslig då det även nu har vart ytterligare 2 personer som jag följt som kommit till sitt vul, och där i fanns inget foster.

Rädslan att komma till kontroll och upptäcka att sin lille buse inte längre lever
det är skräck för mig,
sen kommer skräck nummer 2,
att man börjar att blöda.

Jag mår riktigt dåligt att tänka på detta, vill inte ha dessa dumma tankar i mitt huvud.
Vill få vara SUPER GLAD att vi har en liten bebis i magen där hjärtat slår, och att där bor en liten i min mage.

Jag vill tänka på allt detta fina, och njuta för varje dag.
Önskar de vore så lätt som mina tankar var, att då jag blir gravid att jag ska tillåta mig själv att vara glad och inte oroa mig hela tiden.

Andra kan lätt säga; Men vill du slösa bort den första tiden, genom att gå och oroa dig?!

Vet dessa människor vad de innebär att ha en tung ryggsäck, där drömmar och förhoppningar gått i spillo, inte en, inte två inte tre men fyra gånger.. och nu ska jag hux flux kunna släppa tankarna och känslorna.

Det är för mig en sorg blandat med en enorm glädje för mig att vara gravid.
Sorg genom att de hemska minnena kommer upp.
Jag tillät mig då att vara glad, och var inställd på att vi skulle få barn och inte missfall.
Men krasch boom bang så var våran saga slut.

Jag vill försöka släppa taget om det som en gång var,
Jag vill vara glad och njuta

Men tidigare då det inte har gått bra, har dumma jag fått för mig att där någonstans
fanns några som säkert skrattade åt vår olycka.
Det gör mig skygg, rädslan för att den lilla djävulen ska skratta åt mig.


Nu har jag passerat de gånger då jag förlorade mina 4 osynliga "barn".
Denna gången känns de annorlunda
Denna gången har vi båda sett ett hjärta slå
WOW, vi har kommit långt!

Tanken på detta, gör mig varm i hjärtat och jag sitter här skrivandes och ler, då tanken på de sista raderna gör mig otroligt lycklig.
Vill bara rusa bort till kylen och kolla på vårt lilla mirakel på bild.

Tänk att en så liten, liten kan vara så otroligt Älskad.
Kärleken är enorm!


Den dagen vi var på kliniken för att göra Äggplock, så efter fått lugnande och de snart var dags att gå in, så knäppte jag mina händer och bad en bön.
Det är inte ofta som jag brukar be, men denna gången kände jag att det behövdes!

Vid ET, återförandet av ägget..
De enda som var det finaste och hade minst fragment (max 10%)
Så var jag mer lugn än sist.
Innan min man skulle åka tillbaka till jobbet, och vi skiljdes åt
så gav han mig extra goa kramar och sa, denna gången ska de bara gå vägen.

Tyvärr har han tappat tron till han där ovan, tror de var den 3e eller 4.e gången någon av de gånger jag hamnade på akut operation, då skrek han.
Dra åt helvete gud jävuel, det finns ingen gud.
Så var det lite censurerat och vissa privata saker inte publicerat.
Det var min mans sorg...

Men denna gången har min man vart sån klippa!


Jag önskar mina läsare en Trevlig och skön helg!