fullt

Fick precis samtal från sjukhuset, från en barnmorska.
Hon ville förhöra sig om att jag hade de "bra" och inte var på väg in...
Barnmorskan berättade att de inte var någon trevlig helg, och de är överfullt.
De var fullt på alla andra sjukhus och någon smitta på en annan.
Tror hon nämnde att de var överfullt på 3 stora sjukhus.
Mitt rum är borta och mina saker ligger i medicin rummet.
Skulle jag behöva komma in innan Måndag behövde jag ringa och förvarna dem.
Jag sa att jag kommer på Måndag kl 07, men knappt de passade.
De visste inte var de skulle göra av mig då men de fick dem fixa.
Jag sa till henne att jag har haft rätt så ont i magen och nu den sista 1-2 timmarna börjat få mensvärk igen..

Blev stressad av samtalet och det kaoset som verkar vara på avdelningen nu.


jaja de blir att ta alvedon och lägga mig efter maten.

ont imagen

Mitt mag onda ger inte med sig, de har ju hållt mig vaken inatt.
Och sen har ju mensvärken kommit och gått.
Ingen blödning, men kännt att de har runnit vatten idag.
Ingen feber bara 37.0.
Har prövat ta 1 gram alvedon men inte hjälpt.
Igår kväll åkte jag hem på permission efter fått sprutan mot lungorna.
Har inte orkat göra något här hemma, var mening att jag skulle packa en "bb-väska"
att ta med mig till sjukhuset alt. ha de hemma och låta mannen ta med sig de då de är dags.

Har nu på kvällen vart i väg till min frisör och fått bort de risiga topparna.
Så nu är jag väl "redo" att bli mamma när de är dags.
Jag vill inte ringa in till avdelningen, vill försöka stå ut.
Jag får se hur de blir i kväll och inte minst i natt.
I värsta fall får jag åka in på sjukhuset i morgon bitti.
Har vart så trött att jag inte ens har orkat att min dotter hemma hos mig idag.
Besviken på mig själv jag som ville fixa lite saker.
Som tur var ville ju dottern till dagis själv, men samvetet gnager mig.
Önskar att jag får sova i natt.

Många tankar

Igår fick jag besök en stund och de värmde mitt hjärta att min nyfunna vän ställer upp mer än
andra som jag trodde att man kunde räkna med.

Var på flödesultraljud och de håller sig, varken sämre eller bättre och de ska man vara nöjd med!
Började igår få lite värkar men man kommer inte göra något för att stoppa dem.

Igår följde en kurator med mig ner till Neonantal avdelningen och blev visad runt, och fick ställa ett par frågor till Sjuksköterskan.
Början av nästa vecka så ska jag träffa en Barnläkare som jobbar på neo, känns skönt att få kunna ställa mina frågor. Men misstänker att de flesta kan man inte ge ett bra svar på förens bebis är ute.

Jag har två läkare på avdelningen, en som jag nu kan kalla den mer positiva inställda läkaren och den mer Negativa.

Den positiva säger om en igång sättning att de visst kan vara lätt att få igång en förlossning.
Den negativa vill förvarna mig om att de kan dra ut på tiden flera dagar, så att man till och med få låta de vara i ett par dagar om de inte kommer igång för att sen försöka igen.

Jag pratade med min mest ansvariga läkare igår om rädlsa jag bär, som att barnet skulle dö eller få syre brist i en förlossning. Pratade med henne om permission och frågade.
Om jag nu åker hem behöver jag då vara orolig för att barnet skall kunna dö.
Till svar fick jag av henne; Det kan man ju aldrig säga att de inte skulle kunna hända, och visst är de otroligt sorgligt då de inte går som man tänkt sig!

Nog tusan att jag kan vara negativ inställd somliga gånger, men de fick mig tappa mer hopp.
Vill personen lättare försöka trycka ner mig? Eller vill hon på något sätt få mig att ta fram ett jävlar annama och ge mig fan på att då de sätter igång förlossningen att jag ska se till att få ut mitt barn...

Igår gav de mig en påfyllnads spruta som ska hjälpa barnets lugn mognad. Var endå 6½ vecka sen de senaste två sprutorna.


Inatt har jag sovit dåligt, haft ont högt upp i magen, sen en del sammandragningar där magen blev hård och illamående. Somnade om efter någon timme vaken.
Till att vakna till mensvärk och lite lätt illamående...

Fick för ett par dagar sen en komentar ifrån en, har inte publicerat komentaren.
Jag vet inte riktigt hur jag ska ta kommentaren.
Men jag uppfattar de som om personen gör en slags "tävling" i vem som har de värst.
Och personen kunde redan skriva att mitt barn kommer inte bli lika sjukt som denna personens.

För mig är inte mitt skrivande, mitt liv *mitt barn* någon slags tävling!
För mig är mitt liv, vårt liv en otrolig sorg och för oss är detta mycket svårt.
Jag är djupt oroad för mitt barn i magen
och tampas med diverse konflikter i huvhudet.

På avdelningen där jag ligger, träffar jag på nya olika patienter som kommer in med diverse
olika problem och allt kan ske så dramatiskt där inne.
Det är kraftiga blödningar under graviditeten,
De har kommit in en patient som nu berör mig extra.
En annan IVF kvinna, med tidig vattenavgång i vecka 24+ tror jag att hon är i nu.
Och senaste undersökningen låg barnet vad man kallar för "torrt".
Samma dag som hon kom in satt vi och åt lunsch tillsammans nere i matsalen.
Blev lite förvånad först att hon ens fick sitta upp.
Men efter undersökning blev hon direkt sängliggande.
De gjorde så ont i mitt hjärta, hon är en rar kvinna och lätt att prata med.
Hon uppskattade att jag kom in på hennes rum och pratade med henne.
De gör ont i mig att se en annan som kom in en vecka innan mig i tidig graviditet
och som nu, som jag ska få ligga inlagd tills barnet måste ut.
Jag tänker på henne och tror och hoppas att allt kommer gå lika bra för henne som för mig.


Igår gick jag in i en ny vecka, de känns otroligt!

TUL

I bland önskar jag att personalen som jobbar den aktuella dagen, som man är iväg på en undersökning skulle kunna fråga, hur det gick och inte minst,
Hur känns det/ Hur mår du?!

Eller kunna veta att efter en undersökning, att där fanns någon som kunde krama om mig och trösta mig.
Men det finns ingen!

Bebis växer inte som han ska, och ligger nu på minus 38% i tillväxt.

Något flödes ultraljud blev det inte idag, utan blir under morgondagen så länge de inte krockar med besöket ner till Neonantalen.

Tisdag

Idag är det dags för undersökningar, känns skönt att de kollar upp bebis idag.
Han har vart så stilla och lugn de sista dagarna..

Funderar en hel del på namn, men så svårt det är!!

Skriver nog mer senare!

Tankar

Försöker tänka på annat, försöker sysselsätta mig allt för att inte hamna i de negativa banorna!
Där oron och rädslan inför vissa saker tar ner mig, då de kommer och trycker på..
Har pratat med min man under två dagar om vad som skrämmer mig,
vet inte om de kommer att försvinna eller om jag kommer att behöva att ventilera med
en kurator på sjukhuset då de är tillbaka.

Jag funderar mycket på de planerade undersökningarna som skall göras under veckan nu.
De är allt ett par grubblar dagar.
Får ångest då bebis inte är så aktiv i magen.

Allt blir väl bättre längre fram.

...

Har vart iväg på flödes ultraljud och de är som innan, ny kontroll på Tisdag.
Bebis ligger med huvudet nere, så denna gången hade han inte vänt ;-)
Nästa vecka väntas flödes ultraljud, tillväxt ultraljud och besök ner till Neonantal avdelningen.
Ska snart gå och äta lunch om de är något ätbart att äta!
Annars ska jag ta mig ut till solen och sätta mig där.

Ny vecka

Idag går jag in i Ny vecka, 31+0 Känns overkligt att ha kommit så här långt.
Då jag låg i ambulansen in i vecka 25 så var min tidigare upplevelse då min dotter kom tillvärlden var ute efter 20 minuter efter vattenavgång.
Trodde inte att jag skulle få gå så länge som jag gjort, har haft svårt att ens tro att vi kommer att få ett barn, sen då jag har hamnat nere på förlossningen och legat med värkar.

Men får/ kan bebis få ligga dessa sista dagar kvar i magen nu, så han hinner att lägga på sig i vikt. Så vore de toppen!
Vissa stunder blir jag lite mer orolig om allt kommer att gå bra på förlossningen, och tiden efter.

Tankar

Vissa dagar känns jobbigare, mer tråkiga och ensamma.

Om jag bara hade haft något att göra om så bara en stund varje dag,

så tror jag att de hade vart lättare att möta varje dag.

Varje Måndag och Torsdag är jag på flödes ultraljud, men varje Tisdag, Onsdag samt Fredag är riktiga deppar dagar!

*

Försöker att stå ut, de är ju inte så många dagar kvar.

Men dessa dagar går tankarna till oron kring hur de ska bli.

Hur barnet kommer att må, hur jag kommer att må.

Hur vår dotter kommer att hantera denna situation.

Hur min man och jag kommer uppleva och må.

*

Idag har jag haft en kurator som jobbar nere på Neonantalen hos mig,

vart prat om ansöknningar till barnomsorg, att vi behöver söka iaf för Maj månad ut. Sen föreslog hon att man skulle ansöka om barnomsorg även då bebis har blivit utskriven men har hemsjukvård fram till min mans semester.

Men jag har mycket svårt att tro att Rektor, Kommun chefen skulle kunna godkänna att mitt barn skulle få vara på dagis då jag går hemma och vårdar mitt, vårt barn. Normala regler är 15h/veckan, fram tills skolan slutar precis i början av Juni. Jag blir stressad av att man inget kan veta hur bebis kommer att må,

och vad som är bäst i situationen.

Vi vet bara att vi inte har råd att min man går hemma från de barnet föds till hans semester börjar i Juli.

Jag vet inte vad jag kommer att klara av eller orka..

Kanske kommer någon inre styrka fram?

*

Jag kan inte föreställa mig hur de ens kommer att vara och känna.

Kuratorn sa till mig att allt kommer att ta längre tid och mer jobb hemma för att sköta och mata barnet.

Vi har pratat om att jag ska få prata med en barnläkare samma vecka som barnet ska ut. Har fått informations papper och ska ansöka nästa vecka om boende för mig och ev min familj.

Men som de ser ut nu, så är de besöks förbud för syskon. Och vad ska dottern då göra här?!

Jag vill inte vara splittrad familj mer...

Jag vill ha min familj samlad, att alla tre kan vara delaktiga på ett eller annat sätt.

Många tankar

Jag har behövt en pause, det hände en sak som drog ner mig väldigt mycket. Har behövt helgen till att reda ut allt sammans.

**

Idag har jag vart på ny flödes ultraljud, på något konstigt sätt lyckas bebis vända på sig, tror de är 5.e gången nu om inte mer som han har lyckats trots de är så liten vatten i. Hans fördel är ju att han är så liten och det finns gott om plats för honom. Men idag såg vi att han låg med huvudet neråt, i Torsdags låg han i säte. Bus unge!

**

I helgen har jag tagit mig tid, och lusten att maila till min mamma om hur det kommer att se ut. När bebis senast måste ut. Det har tagit emot så länge men nu kände jag att det var dags, av olika anledningar.

**

Det känns otroligt konstigt att de egentligen inte är så lång tid kvar nu.

Hur kommer de kännas att han inte längre bor i min mage?!

Hur kommer han att må? Vad händer med oss så fort han är ute? Blir det ambulans färd till mitt hemma sjukhus?

Jag är rädd att bli förlöst med kejsarsnitt om de innebär att vi rätt omgående pågrund av plats bristen måste flytta.

Jag vill kunna och klara av att gå, bära mina saker.

Jag är redan orolig inför mina känslor och saker som jag funderar över som jag inte verkar kunna få svar på.

Jag är rädd för att börja känna mig så ensam, på ett nytt främande ställe och stad. Med mitt barn liggandes på sjukhuset. Förändringen kommer jag klara den?!

Jag har mått väldigt dåligt inom mig till och från under tiden på sjukhuset, Jag är rädd att någon skall öppnas upp inom mig, något som jag kanske inte kommer kunna klara av att hantera själv om sorg och saknad och oron..

**

Jag verkar idag ha fått en snitt tid, dagen är sen innan redan bestämd sen någon vecka tillbaka. Men samma dag kan planerna förändras om huvudet ligger neråt, då gör man en igångsättning. Men man kan inte vara säker på att förlossningen kommer igång då, de kan ta ut på tiden. Man kommer inte försöka vända bebisen om han ligger fel.

* Fick reda på idag att man kommer att ge mig en påfyllnads spruta med cortison ca 2 dagar innan snittet, för bebisens lungor. Om nu inget skulle inträffa innan datumet. Idag skiner solen underbart skönt, vaknade upp strax innan 07 av att solen trängde sig in på mitt rum.

kort pause

Jag har behövt en pause, men är nog redo att återvända i morgon.

Oro

Vaknade 05.30 börjar bli trött nu.
Dagens ctg undersökning blev godkänd efter 24 minuter,
men nyligen kom barnmorskan in och ska göra nytt ctg vid 12 tiden då hjärtslagen gick ner på barnet, så att de får se att de inte fortsätter så.
Bra de har övervakning.
Snart är det över, inte så lång tid till innan bebis senast ska ut.
Kämpar på i de sista jag hoppas jag kan finna mod och styrka att klara av allt sammans.
Den sista tiden de är kvar och tiden efteråt. Det ska på ett sätt bli befriande att bebis ska komma ut, då finns de andra som är så mycket bättre som kan övervaka och hjälpa honom bättre. Jag är nog ingen sån bra mamma, som inte kan ge mitt barn en bra tid i magen där bebis kan växa på. Bebis huvud har fått annan form, förhoppningsvis kommer de att rätta ut sig en tid efter han kommit ut. De var ett av beskeden jag fick på senaste tillväxt ultraljudet.
Min kropp gav mig en infektion och troligen orsakade att vattnet gick. En "vän" på FB skrev en kommentar till mig då; någon fick hjälpa dig att bromsa dig tydligen. Tyvärr. Men det viktigaste är att du stannade upp till slut och äntligen tar det lugnt.

Kanske tog jag inte det lugnt tillräckligt?
Men denna gången har jag ätit mycket mat, godis och frukt, för jag tidigare fått höra en anledning till varför min dotter inte blev så stor.
Jag har verkligen försökt att förbättra mig och röra på mig mer, äta och förändra hur jag gjorde då jag väntade min dotter.

Till vilken nytta? Ett par kilo för mycket i viktuppgång, och ett barn som inte ens uppskattas väga 1 kilo i nästan 30 fulla veckor. Jag känner mig värdelös!
Jag vill har ut barnet så att de kanske kommer få de bättre än vad jag kan ge den.
Men jag vill inte ha ut mitt barn, jag vill ha en normal och så bra graviditet som möjligt.
Jag vill gå och vänta, försöka läsa av kroppens signaler när en förlossning är på väg.
Vill få gnälla hoppas och önska att bebis "snart ska titta ut" runt vecka 39.

Lyssnar jag på läkaren som jag ska göra så är denna sista tid viktig för mitt barn, jag får försöka våga tro på det.
De borde väl veta bättre om jag vore så dålig?!

De är bra de har kontroller på barnet, även fast det vissa gånger kan göra mig lite mer orolig.
När undersökningen är över kan jag ibland känna sån oro och tveka på mig själv, de kan i bland släppa efter någon timme.. I bland sitter oron i någon dag/ dagar.
Jag är så otroligt rädd för att förlora vårt efterlängtade barn.
Jag har försökt göra allt de jag trott vart bra för bebisen under min graviditet.
Jag önskar att jag slapp den värsta oron, denna sista tiden som gravid.
Våga släppa alla resultat och provsvar till andras händer..

Att känna mitt, vårt lille mirakel i min mage kan trösta mig så mycket.
En slags bekräftelse på att han säger att han har det okej i min mage.
Få höra hans hjärta slår vid ctg och på kvällen då de kommer och lyssnar med sån apparat som man hör hjärtat slår, gör mig trygg..
Trygg så länge jag slipper höra hur hjärtats dunkande slår saktare och saktare..
Försöker att släppa den värsta paniken, för innan har det vart bra ändå, och idag
gör dem ju en extra kontroll på bebis.

Jag är så nyfiken att få se mitt lilla barn,
jag är lite rädd att få ut bebis, hur kommer han att klara sig?
Hur kommer han att må då han har kommit ut?

Jag kommer att få pröva föda ut vårt barn, så länge bebis ligger med huvudet neråt
Annars kommer det att bli kejsarsnitt samt om något uppstår vid ett försök på vaginal förlossning.

Jag undrar mycket hur mycket bebis kommer hinna, komma upp i vikt denna sista tiden?!
Kommer bebis växa som han gjort dessa sista veckorna?
Kommer de bli en större tillväxt spurt?
Ingen som vet..

Jag kan bara be till han där ovan att beskydda vår lille skatt!

Svag

Vaknade rätt sent, vid 08:15 tiden. Bara vart så trött, så trött idag! Jag har inte haft något bra humör direkt, och sagt till läkaren att de bara beror på att jag mår så dåligt idag.. Jag vill bara hem över natten, få sova hemma en natt. Jag är så tom inom mig. Det blev även hot om att bli för flyttad till mitt hem sjukhus, som ligger strax över 2 mil längre dit än till detta sjukhus. Nu på eftermiddagen fick jag godkänt i från de som är högre ställda än min överläkare att jag får stanna. I allafall tills barnet är ute. Jag tar bara en pause från de mesta just nu, orkar inte svara i mobil telefonen, jag orkar inte svara på mail just nu. Även fast jag behöver folk runt omkring mig så otroligt mycket. idag har jag inte känt av barnet något alls i magen, passar jätte lägligt då allt redan känns pissigt. Jag försöker att ens orka glädja mig åt att jag idag går in i 30 fulla veckor, skit samma om glädjen inte infinner sig.. De blir säkert bättre en annan dag.. Det är bara så svårt då jag bara känner mig så otroligt ledsen inombords, de trycker på.

Röntgen och TUL

Vecka 29+5 Har vart i väg på en speciell Lungröntgen, andades in något och fick i armen. Som tur var visade de ingen blodpropp. Men de hjälper inte mot hur jobbig den här natten har vart... men självklart jätte bra att där inget syntes! Har även vart i väg på Tillväxt ultraljud, Sist låg bebis på minus 25%, och idag låg bebis på minus 32% i tillväxt. Så mitt önskemål att slå ett kilos gränsen gjorde han inte. Fostervatten mängden var den lägsta registrerade mängden, men fylld magsäck och urinblåsa. Sen har mina infektions prover ökat igen, får se vad värderna ligger på i morgon. Troligtvis lutar det åt antibiotika igen!

jobbigt

Jobbigt då jag inte kan sova av att jag bla känner mig andfådd.. Ringde på personal strax innan 00 så de kallade på jouren.. Först vid 02 hör jag någon vid min dörr, hade släkt i rummet för att försöka vila. Men ingen kom in. Vid 03 går jag upp de är jobbigt och i fråga sätter varför de inte kom in. Vi trodde att du sov. Nu är de akut fall på avd, men jag kan säga till läkaren om du vill. Säger bm till mig. Säger bara Skit i det! Nu är klockan 03.45 kan inte sova. Somnar jag sen kommer de inte bli roligt för den som väcker mig vid 07 tiden.. Nu är jag trött och grinig. Och de känns mycket konstigt i andningen, lungorna?! Vet knappt vad som är vad! Gnäll gnäll

Andfådd

Sen i Fredags började jag känna av att jag började bli lite mer andfådd. Men idag har de vart väldigt tungt emellanåt. Oavsett om jag gått, legat ned eller bara suttit och tar de lugnt. De hjälper inte ens att ändra ställning för de blir inte bättre. Hoppas och önskar att de ska kännas bättre tills i morgon. Ibland då man ligger ner så kan man ibland känna att hjärtat börjar slå fortare, och känna sig andfådd, men brukar hjälpa genom att ändra ställning.. De känns inte alls så, och känner inte ens att hjärtat slår fortare, utan nästan som ett tryck över bröstet ibland då är som värst och då har jag reflekterat över de mer idag. Att då vi satt och fikade att de kom, sträckte mig upp och satte mig mer rak i ryggen kom på att jag satt lite böjd rygg men inte hjälpte de och inte släppte de om jag ställde mig upp. Ska börja göra mig i ordning inför natten nu. God natt

Dagen

Jag är så otroligt glad över denna underbara dagen. Att jag fick ha hälsan såpass bra att jag fick lämna sjukhuset i några timmar. Vara med min lilla familj, vara på en föreställning och innan vi åkte tillbaka åkte vi till vår favorit resturang. Jag behövde verkligen de här timmarna, bli starkare och orka denna tid det är kvar.. Idag har jag vart inlagd i fyra veckor, de är otroligt att bebis är kvar i magen. Att man har fått stopp på mina värkar då de har kommit..

besked

Har haft två olika personal som vart och stuckit mig i morse, då den första missade att de behövdes ytterligare ett rör för att få provsvaren, då den andra kom sa jag som jag kände; Jag blir så trött på er! Och denna personalen kunde möta mig bra, och tyckte själv att de var mycket slarvigt gjort. Har gjort ctg, haft ronden här, pratat med ytterligare en annan läkare och vart iväg och fått mätt min livmodertapp, temp och blodtryck tagen. Så som jag mår nu och mina värden är, har jag en permission några timmar i morgon och får följa med på dotterns födelsedags present på föreställningen, Jag är så otroligt glad! Eventuellt har jag ytterligare en sak till att se fram emot *hoppas*

Flödes ultraljud

Har vart iväg på flödes ultraljud idag, samma värde som innan.. Skönt de inte blir sämre utan håller sig. Bebis ligger med rumpan neråt, och lite vatten. Har fått ta en Bricanyl spruta, och de är underbart då man känner att den verkar och det onda försvinner!

*****

Känner mig glad idag, Om mina prover i morgon inte visar på någon infektion, Om jag inte får sammandragningar, Om min livmodertapp inte är för kort i morgon, och ingen feber Så kommer jag få permission och få följa med min dotter och man på en speciell föreställning på Lördagen. Jag hoppas och önskar så, att jag fick lämna sjukhusområdet få vara nära mina två älsklingar, se hur dottern få uppleva och se på detta hon har velat åka på.. Vågar inget säga till henne, utan att de får nog bli tidigt på Lördags morgon innan de åker, eller då dem hämtar upp mig att Mamma får följa med..

*****

Jag har tidigare fått en fråga om vi har fått ett datum, där de senast måste ta ut bebis. Och de har vi fått! * Min läkare sa idag att de kommer bli kejsarsnitt om inte bebis inte lagt sig rätt tills det är dags. Personen som gjorde ultraljud idag trodde inte att bebis kommer flytta sig, men att man fick hoppas på det bästa.

*****

För mig börjar det kännas mer okej, tanken på ett kejsarsnitt fast vissa stunder/ dagar är de svårare att ta de till sig.. Handen på hjärtat har jag vissa gånger då jag legat med värkar under några timmar börjat bli lite orolig över smärtan att föda. Men då jag återhämtat mig så har en vaginal förlossning vart det som jag vill göra, men tanken kommer.

*****

Har funderat även en heldel kring en Bärsjal, är väldigt intresserad utav det. Men verkar vara en hel djungel. En Babybjörn sele har vi hemma, men den tog de ett tag innan vi ens kunde använda för dottern. Och kommer dröja ännu längre med denna lille bebisen, så de har börjat växa fram att kunna ha mitt barn nära, men ändå kunna ha händerna fria Något man ska tänka på?!.

*****

Jag vill tacka er läsare som skriver en kommentar! Tack blir så glad för era rader :-)

känslig

Eftermiddagens ctg slutade jobbig, vissa dagar klarar jag inte riktigt av att höra hjärtljuden gå ner och sen får se på pappret. Ibland är jag inte så stark som jag önskar. Idag hoppade hjärtslagen till att gå ner till något på 8? till 226 slag.. Jag som kännt mig så tillfreds idag, tills förut. Kurvan blev godkänd till slut, Men jag blev ledsen

Framgång

Igår började jag för första gången på länge att våga njuta en stund av min mage, Idag satt jag nog i fem minuter och drog upp tröjan och kollade på min mage och såg att lilla miraklet rörde sig. Klappade magen lite. Att våga njuta och kunna njuta om så bara en liten stund, var så underbart! Idag går jag in i ny vecka, hela 29+0!

Det är en framgång

Trött och värkar

Känner mig slut idag. Vaknade inte ens med någon energi, knappt jag orkade gå och hämta frukosten. Annars har jag bara legat i sängen. Dagens ctg kurva blev inte så fin, fick väldigt ont i underlivet och sammandragningar och hjärtljuden gick ner ett par gånger visade de sig. Fick spruta efter ha gråtit av de onda, Smärtan la sig till slut Men nu känns de inte helt bra. Men får se om de blir något mera av det hela.. De tog direkt nya infektions prover så fort värkarna gett med sig.. Sen hade något idiot än en gång, ändrat mitt matschema och beställt fisk som det så tydligt står på pappret att jag inte äter.

Orkar inte skriva mer nu, dags att lägga mig ner igen.

Jag är nog ingen bra mamma

Har vart inneliggande nu i 23 dagar, av dessa dagar har olika läkare velat att jag ska äta antibiotika i 19 av dessa dagar. Under helgen samt i dag har har jag vägrat ta dem. Vid dagens rond, säger jag att jag vill inte ta dem för jag blir inte informerad hur mina infektions prover ligger, samt att jag har medicinerats i så många dagar. Läkaren säger då, att du låter hellre dig få infektion så att ditt barn kommer födas för tidigt. Att jag inte tänker på mitt barn. Sa om vad jag tidigare sagt, och först då kollar hon i pärmen och läser om vilka olika antibiotika mediciner de har gett mig, vilka som satts ur och in. Och kollar på mina värden. Visserligen är dem inte helt nere, men dem sätter ut medicinen direkt. Då blev jag sur, för nu var de andra gången jag får höra att jag inte tänker på mitt barn. Jag blir faktiskt väldigt ledsen att höra att jag inte tänker på mitt barn. Blev informerad att de kommer inte försöka vända barnet.. Men vi får väl se vad andra läkare säger. Annars under denna vecka väntas flödes ultraljud på mina kärl, samt koll på fostervatten mängden. Detta är andra gången, av två olika läkare som trycker ner mig. Jag är nog ingen bra mamma

Dålig dag

Idag blev jag väckt 07.30, En tanke att få sova ut lite, men inte..

Här skulle de fyllas i vad jag vill ha att äta under veckan.

Kan väl erkänna att jag blev lite grinig..

Har haft dottern och min man här,

Men dagen har vart rätt dålig, då jag har haft en hel del värkar.

Fått ta alvedon och fått ta hittills 3 sprutor med Bricanyl, för att stoppa de.

Mått illa av de onda, och vart grinig och sur varje gång som jag har fått ont.

Men en stund efter sprutorna blivit "snäll" igen.

Vid tredje sprutan så tas de 4 rör med prover på mig.

Idag gjorde jag något dumt, men kände att jag bara behöver göra detta. Min man körde iväg med idag, till sina föräldrar där min hund är.

De har hittat ett tillfälligt hem till honom, och de var idag hunden skulle lämnas över. Jag fick ha honom i knäet och klappa. Gjorde ingen ansträngning mer än att gå ur och i bilen för ja klarade inte av de. De är med blandade känslor.. Jag gråter för att jag är rädd att han inte ska komma ihåg oss sen, då jag då vi är utskrivna.. Vill inte att hunden ska vara "ledsen".. Nu förmänskligar jag nog min hund, men just egna känslan att känna mig rätt övergiven är väl de som tar överhand.

Min mamma som bor långt bort hade erbjudit sig ta hunden, men i fredags kväll blev de klart att en tant i en grann kommun till denna kommun jag är inlagd till, gärna ville passa vår hund fast hon aldrig träffat oss eller hunden. Utan via svärföräldrarnas vänners mammas kompis, som hade blivit berörd av att fått höra vår "historia" och hon hade haft hundar tidigare.

Det har vart många tankar, för jag har undrat,

Hur en okänd person villigt är beredd att hjälpa ett okänt par..

Jag har haft svårt att tro.....

**

Något annat inträffade idag, hur en anhörig kör alla 50 milen hit, oanmäld. Men stannar enbart 10 minuter för att prata om inget av värde. Blev otroligt ledsen.. Kan inte påstå att jag blev glad, jag blev bara ledsen. Var jag inte värd mer tid? Du sitter nu i bilen hem, och du svarar inte då jag skrivit till dig. Läser du denna bloggen så maila mig vad din tanke ens var. Hoppas dessa 10 minutrarna var värt de närmare 100 milen din bil rullade idag!

(ursäkta att de blir så långa mellan rum mellan raderna, ibland hänger all text samman.. Jag vet inte varför det har blivit sånt problem)

Veckorna går

Idag är det tre veckor sedan som jag kom in på sjukhuset. Tre omtumlande veckor.... Dagens rond träffade jag ytterligare en ny läkare, en som tog sig tid och satte sig ner och pratade med mig. Något jag fick reda på idag att risken är större att moderkakan kan lossna då jag har haft vattenavgång. Otroligt att man inte blir informerad om det som rör mig. Kanske är det tur att de inte tar allt på en gång.. Läkaren tyckte att de kunde vara viktigt att läkaren ifrån Neonatalen kom upp och pratade med mig. Så de skulle väl ringa efter personen så att hen kommer upp när denna har tid. Idag är jag ovanför vattenytan och får vara glad för detta.

Besök

Idag kom min vän A och besökte mig, på avdelningen. Var riktigt härligt att få se henne och hennes mage. Var gullig och tog med sig fika, bulle och frukost bulle. Hon var så gullig som hade köpt present till lillen i stl:40 och ett par fina solglas ögon till mig, perfekta att ha på mina sommar promenader. Köpt med sig en massa godis med, farligt farligt! Dagens Ctg blev klar efter 32 minuter. Läkar ronden var inget givande och var snabbt avklarad.

Detta fick jag av vännen A

Jag är så glad att 2 vänner har kommit och besökt mig under mina snart 3 veckor som inneliggande.

(i morgon är de tre veckor)

Dock saknar jag en del,

Men i nöden prövas vännen!

Men att veta att man har 2 underbara vänner som tar sig tiden och de bensin pengarna de kostar att köra till detta sjukhuset, betyder så oerhört mycket för mig.