Många tankar

Igår fick jag besök en stund och de värmde mitt hjärta att min nyfunna vän ställer upp mer än
andra som jag trodde att man kunde räkna med.

Var på flödesultraljud och de håller sig, varken sämre eller bättre och de ska man vara nöjd med!
Började igår få lite värkar men man kommer inte göra något för att stoppa dem.

Igår följde en kurator med mig ner till Neonantal avdelningen och blev visad runt, och fick ställa ett par frågor till Sjuksköterskan.
Början av nästa vecka så ska jag träffa en Barnläkare som jobbar på neo, känns skönt att få kunna ställa mina frågor. Men misstänker att de flesta kan man inte ge ett bra svar på förens bebis är ute.

Jag har två läkare på avdelningen, en som jag nu kan kalla den mer positiva inställda läkaren och den mer Negativa.

Den positiva säger om en igång sättning att de visst kan vara lätt att få igång en förlossning.
Den negativa vill förvarna mig om att de kan dra ut på tiden flera dagar, så att man till och med få låta de vara i ett par dagar om de inte kommer igång för att sen försöka igen.

Jag pratade med min mest ansvariga läkare igår om rädlsa jag bär, som att barnet skulle dö eller få syre brist i en förlossning. Pratade med henne om permission och frågade.
Om jag nu åker hem behöver jag då vara orolig för att barnet skall kunna dö.
Till svar fick jag av henne; Det kan man ju aldrig säga att de inte skulle kunna hända, och visst är de otroligt sorgligt då de inte går som man tänkt sig!

Nog tusan att jag kan vara negativ inställd somliga gånger, men de fick mig tappa mer hopp.
Vill personen lättare försöka trycka ner mig? Eller vill hon på något sätt få mig att ta fram ett jävlar annama och ge mig fan på att då de sätter igång förlossningen att jag ska se till att få ut mitt barn...

Igår gav de mig en påfyllnads spruta som ska hjälpa barnets lugn mognad. Var endå 6½ vecka sen de senaste två sprutorna.


Inatt har jag sovit dåligt, haft ont högt upp i magen, sen en del sammandragningar där magen blev hård och illamående. Somnade om efter någon timme vaken.
Till att vakna till mensvärk och lite lätt illamående...

Fick för ett par dagar sen en komentar ifrån en, har inte publicerat komentaren.
Jag vet inte riktigt hur jag ska ta kommentaren.
Men jag uppfattar de som om personen gör en slags "tävling" i vem som har de värst.
Och personen kunde redan skriva att mitt barn kommer inte bli lika sjukt som denna personens.

För mig är inte mitt skrivande, mitt liv *mitt barn* någon slags tävling!
För mig är mitt liv, vårt liv en otrolig sorg och för oss är detta mycket svårt.
Jag är djupt oroad för mitt barn i magen
och tampas med diverse konflikter i huvhudet.

På avdelningen där jag ligger, träffar jag på nya olika patienter som kommer in med diverse
olika problem och allt kan ske så dramatiskt där inne.
Det är kraftiga blödningar under graviditeten,
De har kommit in en patient som nu berör mig extra.
En annan IVF kvinna, med tidig vattenavgång i vecka 24+ tror jag att hon är i nu.
Och senaste undersökningen låg barnet vad man kallar för "torrt".
Samma dag som hon kom in satt vi och åt lunsch tillsammans nere i matsalen.
Blev lite förvånad först att hon ens fick sitta upp.
Men efter undersökning blev hon direkt sängliggande.
De gjorde så ont i mitt hjärta, hon är en rar kvinna och lätt att prata med.
Hon uppskattade att jag kom in på hennes rum och pratade med henne.
De gör ont i mig att se en annan som kom in en vecka innan mig i tidig graviditet
och som nu, som jag ska få ligga inlagd tills barnet måste ut.
Jag tänker på henne och tror och hoppas att allt kommer gå lika bra för henne som för mig.


Igår gick jag in i en ny vecka, de känns otroligt!