De är jobbigt

Har nu fått antibiotika via dropp 2 ggr hittills idag, blir en gång till senare idag.
Har haft besök av min man och dotter, dock blev inte besöket som jag ville.
Har gråtit ett par gånger och det börjar redan bli väldigt jobbigt.

Min man har ansökt om att få ha dottern på dagis på heltid, då den ordinarie vårdnadshavaren inte finns närvaro.
Och har fått igenom tisdag till fredag denna veckan.
Han måste komma in med skriftligt ansökan, om behovet.
Sen ska de handläggas och se om det kan beviljas efter deras regler.
Men om jag tror rätt kommer min man få avslag och där med inte kommer kunna arbeta och försörja familjen..
Så jag skulle bli mycket chockad om han skulle få igenom sin ansökan, för arbetsmässiga behov.
Han kommer ansöka från denna vecka och fram till siste April till en början.

Fick reda på idag att jag har någon form av infektion, och de är väl det som troligen har utlöst att vattnet har gått.
Fick reda på att avdelningen har sökt tid till ultraljud undersökning, så senast på Onsdag kommer jag att komma dit för att kolla vattnet och tillväxten på bebis.
Men inte är de på samma linje som förlossningen eller specialist mottagningen som jag gick på
att kolla flödet.
Så länge inte barnet att tillväxt avvikelse.

jag har idag fått ett eget rum och blev flyttad då jag hade besöket, man blir prioriterad att få eget rum då man kommer att vara inlagd länge.

Har idag har rätt ont i magen mer eller mindre mensvärk men inte att ja upplever att magen blev hård.

En barnmorska berättade idag att man kommer nog ta ut bebis senast vecka 33-34.. Om den stannar så länge själv.
Brister då jag inser hur många veckor de är kvar tills dess,
samtidigt som de är tidigare än vad ja kunnat tänka mig i huvudet,
samtidigt som jag inser att bebis kommer klara sig bra utanför magen vid de veckorna, bättre än nu.

En känsla jag starkt känner och blir väldigt ledsen över, är hur bestulen jag är på min sista graviditet.
Känner inte så stor glädje att vara gravid, en känsla att bara vilja ha ut barnet för jag får inre panik.
Samtidigt som jag måste försöka orka kämpa för lille bebisen.

Jag har hela tiden gått inför att föda vaginalt, nu ställs nya frågor om jag ens kommer kunna ha en vaginal förlossning..
Jag måste försöka bearbeta i huvudet att våga, klara av en buk operation.
Det gör så ont att bli opererad, och har inte direkt förstått mig på de som frivilligt velat lägga sig på operations bordet, då jag som blivit så mycket opererad är bara rädd..
(samtidigt som jag inte är insatt i varför andra väljer ett snitt, och har accepterat deras val)
Men då de kommer till mig själv växer en rädsla inom mig, kanske kommer ja inte ens ha ett val.

hur ska jag hantera hur denna graviditet stjäls ifrån mig?!
Som jag känner NU kan jag inte vara glad åt min graviditet, de är bara en kamp
jag bara ligger ner i sängen, kan inte vara ute och röra på mig, ja är bara instängd
Jag går i nät trosor och binda för att jag läcker vatten, jag går i sjukhus skjorta
jag känner mig så ful så äcklig.
Jag får ont i magen att bara resa och lägga mig, då jag måste upp på toaletten.

Har gått ner ett kilo i vikt på 5 dagar..

jag hoppas att jag kan bli gladare och våga hoppas och tro att bebis kan stanna ett par veckor till.
Idag är det 99 dagar kvar till beräknad förlossning, som de inte kommer att bli av.

Nu ligger den "vän" som jag skrev om i fredags som fick akut snitt och födde sin pojk nu ligger vi på samma avdelning. Världen är bra liten, hon skulle eventuellt komma över i morgon och visa kort på deras son. han vägde enbart 760 gram.
Små mirakel de har hand om våning under oss..


**TACK till er som har orkat lämna en vänlig komentar igårdagens inlägg**