Flödes kontroll

Fick igår göra ett flödes ultraljud, där man såg att vissa kärl ifrån mig har inte "öppnat" sig, och där med måste ha mer kontroll, så nytt ultraljud blir de innan veckans slut.
Att kärlen inte har öppnat sig, innebär att min kropp inte ger med sig all den näring som bebis behöver.
Men som det var igår, "får den allt" den behöver men man måste ha kontroll att de inte ändras.

På ronden idag, förklarade en läkare att den ger inte all näring till barnet.
Att jag inte kan göra något åt detta,
Men att jag kunde lägga mig på sidan och tänka på att jag jäser barn i magen.


Har idag fått prata lite med kuratorn, en av min oro om jag ska se till mig själv..
Att jag är orolig över om jag håller på att bli deprimerad, då jag börjar gråta titt som tätt.
Men som hon ansåg var det en kris reaktion och en normal reaktion..


Jag har börjat fundera en hel del, tänka på vem som är sanna/riktiga vänner,
dem som plötsligt vill vara "vän" med mig nu..
Vem som av äkthet bryr sig, och dem som bara behöver fylla på sitt skvaller förråd.
De är svårt att veta och känna, vissa förstår jag mig helt enkelt inte på.

Svärmor sms.ade mig idag, och berättade om en kollega som hade fött barn i mina veckor, som klarat sig så bra.
Är de en normal "reaktion" ifrån anhöriga att behöva söka sig till kollegor, andra människor för att prata om en jobbig situation i min familj?!

Jag har en granne som ringt mig, som jag bara klickar av då hon ringer..
Varför börja bry sig nu? vad vill människan?
Jag har behövt vänner, kärlek och omtanke innan..
Ska de behövas något sånt här, för att försöka veta/ se vem som bryr sig om mig som vän

Visst att många som har vart gravid, har ett behov att berätta om sin graviditet och inte minst förlossning.. Särskilt om allt som vart jobbigt, och då man tex sprack..
Men fenomenet följer efter en..

Jag tänker kanske inte riktigt klart i huvudet, då de snurrar väldigt mycket
om känslor, kärlek, omtanke, rädslor, förväntningar, vänskap och verkligheten.


Idag går jag in i ny vecka 26+0 = V.27.
Varje dag är så viktig, och lära mig ta en dag i taget är bland de svåraste.

De som känns mest i mitt hjärta idag, är att mitt älskade barn fyller år idag.
De kändes sorgligt och så otroligt tomt att inte få väcka sitt lilla mirakel och få ge henne grattis pussar och kramar, inte få sitta vid sängen med fika och se när hon öppnar sina paket.

Idag skulle vi ha åkt till badhuset och tränat de nya färdigheterna, och då de inte blev av blev hon så ledsen, besviken. Förhoppningsvis kanske hennes pappa och hon kan åka till helgen, så hon får visa sin pappa vad hon är duktig och modig.
De är planerat att de ska komma till mig i kväll, en kortare stund iallafall..
Bara så att jag får krama om henne och berätta hur mycket jag älskar henne